Lycka, depression och mittemellan - en syntetisk blogg

Waaaah!!! Sommaren gör mig så LYCKLIG!!!! Inget depp! Ingen dödslängtan! En frigörelse från min hulkande fosterställning! Jag föds! Till Ljuset! Till Värmen! Till Kärleken!

Jag har vänner som är tvärtom. Som vårdeppar. Känner ångest inför sommarens "tvång". Jag kan förstå dem. Kanske inte lika intensivt som jag förstår mig själv. Som blir lyckliga på hösten. När de kan kura för sig själv. Mysa. Stressa av. Slippa solklåda, getingar, mygg och musikaliska sommarplågor.

Jag kände likadant när vi gick igenom Avenyen i Göteborg igår kväll. "Inne-folk" och patrask från övre medelklassen. Som jag intuitivt känner på mig att de föraktar och ser ner på mig. Jag hatar dem tillbaka. Själva "inne-sommar-grejen" gör att jag t.o.m. drar mig för att åka ner till Åhus strand på sommaren.... men tvingar mig till det...

Men basalt kausalt funkar jag så. Solen knarkar upp mig. Jag är kanske en junkie. Som hellre sitter i solgasset än i skuggan när jag fikar med mina vänner. Blommar träden blommar jag. Slår trädkronorna ut så slår jag ut. Stiger saven i boken stiger den i mig. Maskrosen vissnar och sprider sina sporer. Jag blir rödbränd och ömsar skinn.

Men jag känner LYCKA! SOMMARLYCKA! Med en underbyggd ångest inför att det ska ta slut! Dagarna bli kortare! Sol-vitaminerna minskar! Jag berövas en massa ämnen som förutsätter min lycka!

Eller handlar det om Lycka? Är det inte bara Eufori? Är jag en Solmissbrukare?

Jag brukade gilla hösten. Det kändes som en nystart. Nu jävlar kör vi igång igen. I synnerhet när jag pluggade på universitet och högskola. Då blev det nya skitintressanta kurser hela tiden. Med nya tjejer att förälska sig i. Framtiden skymtades därframme. På andra sidan Vintern.

Sen började Hopplöshets-Helvetet. Fosterställning. Gråt. Självmordstankar (som min extrema dödsskräck, fortlevnadsdrift och överlevnadsinstinkt stod emot). Desperation. Som försvann tillfälligt när jag hade jobb. Stävjade hulkandet och panikångesten.

Det känns bättre nu. Men jobbigare när jag berövas mitt biologiska behov av ljus och sol. De två senaste vintrarna har jag bara älskat. Flera månader med vit och ljus och djup snö. Klara dygn med sol på dagarna och stjärnhimmel över fältet på nätterna.

Men som sagt: har man bara annat att tänka på.... När dessa förslappande, förslöande, festival-stressiga soliga solkiga solstingsdagar är över ska jag engagera mig! I arbetarhistoria! Politiskt! I jobb och forskning! Framtiden skymtar på andra sidan sommaren! Längtar!!