Nu undrar säkert alla som inte var på plats varför detta blogg-tema heter som det gör? Då kan jag tala om att det är efter Greenwich Village i New York! Bohemkvarteren där Bob Dylan, Allen Ginsberg och de konstnärliga ruinerna häckade för si sådär 50 år sedan! När Marie skapade om biljardrummet i källaren till ett supermysigt och bohemiskt musikrum var namnet ett faktum: Greenwich Basement!!!
Musikaftonen igår var faktiskt bland det absolut mest mysiga jag varit med om i hela mitt liv! Syskonen Kress har lite olik musikalisk repertoar, men nu spelade de första gången tillsammans precis framför näsan på mig där jag satt och myste med kaffe, folköl och Pommac på golvet! Med ingenting mindre än Cookies N Beans!
Marie sjunger och spelar som en gudinna! Hennes smärtsamma egna låtar är allra bäst! Tyvärr blev det inte så mycket av henne! Denna afton!
Stefan sjunger och spelar som en gud! En riktigt progressiv sådan! Hans smärtsamma egna låtar är allra bäst! Och hans egna Dylan-översättningar! Lyckligtvis blev det jävligt mycket Stefan denna afton! Förutom egna alster timmatal av Hoola Bandoola Band, Cornelis Vreeswijk, Björn Afzelius, Ebba Grön, Bob Dylan, Carl Michael Bellman (Solen glimmar blank och fin framfördes för första gången med munspel på ett exemplariskt sätt)... t.o.m. lite Cannibal Corpse och Burzum sprutades fram!!!
Jag och Stefan la oss när klockan närmade sig tre på natten! Men vi hade kunnat sitta kvar ännu vid den stund jag skriver detta! Att man själv kunde klappa och sjunga med gjorde det hela knappast mindre progressivt!
Jag vill tacka Marie och Stefan för en musikalisk afton som gick rakt in i hjärtat! Tack, vänner!!!!
2 kommentarer:
Åh tusen tack Martin för de fina orden :-D Det är jag som ska tacka för att ni orkade med att lyssna :-) Tack för en magisk kväll :-)
Du har en fantastisk inlevelse och dramatik i dina sånger, Stefan! Jag KRÄVER att du framför dem vid progressiva, eller enbart mysiga, tillfällen!
Vi hade lätt kunnat sitta i Greenwich än! Eller hur?!! :-P
Skicka en kommentar