Solkungen av Frankrike och hans alla luder
Hade partaj uti Versailles i dimmorna av puder
De svinade ner och hade sig, men finsmakarna gladde sig
Kungens exkrementer stod överst på menyn
Sån är dekadensen, längtan till dyn
Det är inte utan att Dan Berglunds fantastiska vers dyker upp i knoppen när jag lyssnar på Herman Lindqvists Ludvig XIV - Solkungen som ljudbok.
Jag är medveten om att jag inte är AK (akademiskt korrekt; nytt uttryck jag hittade på nu) som avsmakar kungaslickaren Hermans exkrementer. Men det bryr jag mig inte om. Jag väntar mig ingen djuplodande socio-ekonomisk analys av historiematerialistiskt snitt. Just nu är det skönt med bara eskapism. Att drömma sig bort. Ungefär som när jag lyssnade på Dick Harrisons nya roman Niding. Med ögonen slutna i bäddsoffan. Överhetens personliga kuriositeter. Snaskiga snuskiga erotiska detaljer. Frosseri. Vällust. Dekadens. Istället för att en ledig söndag (Solens Dag) ge mig ut i sommarsolen ligger jag inne i bäddsoffan med Solkungen!
Jag blir ett med Ludvig XIV. Även jag är ju en Son av Solen. Och jag mår som en dauphin på garden party i det extremt pråliga Versailles. Jag älskar med Ludvigs älskarinnor. Jag startar krig mot Habsburgarna som föröker vrida sig som en bläckfisk kring mitt Frankrike. En personlig skymf! Remember suckers: L'État c 'est moi!
Fjortis-Ludde har många sympatiska drag. Han håller Molière under armarna och skrattar högt och gott åt driften med klerikala ämbetsmän och bigotta människor i pjäser som Tartuffe. Istället för att slänga rabulisten i Bastiljen. Dessutom kunde han uppskatta de allra bästa dragen hos en kvinna: "humor och esprit plus rejäla dosor sensualism!" Kunde bli "fullkomligt erotiskt besatt!"
Jag tror inte att jag är Napoleon. Jag vill inte bli Den Femte Musketören. Jag vill inte bli kardinal. Jag vill vara Solkungen själv! Jakobinskallen i mig kapas som under guilliotinen! Kanske kommer den tillbaka när jag fortsätter med samme Hermans bok om Madame de Pompadour? Après nous le déluge!
Magdalena de Ronnby förtäljer att charlatanen Carl Bildt är sommarpratare idag. Och att han har mage att spela Scorpions visslande vackra Wind of change. Vad säger man? Fi donc! Carulus Bildt kunde istället spela Bob Dylans profetiska The times they are a-changing: The first ones now will later be last.... sug på den Calle! Hellre Solkungen av Frankrike! Han hade trots allt mindre uppblåst självbild än Sveriges utrikesminister!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar