När jag en gång dör
Det verkar bli rätt snart
Då kan du känna dej stolt
För att du var så smart
Då kan du känna dej nöjd
Med vad du gjort mot mej
Sen kan du sitta där och sucka
Hela livet ut och ångra dej....
Ola Magnell körde en låt från början av 80-talet igår och konstaterade att den var 30 år gammal! Denna låten skrev han på 70-talet... och står och sjunger än! Den patetisk manliga tycka synd om sig självömkan är odödlig!
Jag hann precis hem till Kristianstad från jobbet för att svepa ett par kaffe och byta mina jordiga jeans mot ojordade. Man hade ju påtat i grönsakslandet. Men någon Påtalåt fick man aldrig höra från Visscenen i Helsingborg... Dit jag skyndade mig med tåget!
Jag kan knappast påstå att jag hittar i Helsingborg. Fördelen med Öresunds pärla är att den reser sig upp mot Kärnan och stupar ner mot Knutpunkten. Så att hitta till tågen hem går snabbt och lätt. De olika scenområdena var tematiska. Först gick jag förbi ett frikyrkligt med läskig Carola-mässig musik och sitta och prata-tält. Gav mig kalla kårar.... Matfrågan uppfyllde mina tankar. I synnerhet då jag inte hunnit äta innan jag åkte. Men jag hittade en flottig, köttig och smaskig chorizo för 25 spänn. Bara att kassera brödet när det uppfyllt sin uppgift som korvhandtag!
Electric Boys var försenade vid Partytältet. Lyssnade på ett par låtar men gick därifrån. Funk funkar inte för mig. Sprang på lite Sweden Rock-bekanta som Kim, Anders och Johan.
Det hade regnat men var riktigt skönt uppehållsväder. Perfekt för en festivalkväll. Visscenen var riktigt mysigt belägen där man satt i regnet. Jag började att lyssna på Christina Kjellsson med sina roliga, underfundiga, vänstervridna och mysiga visor. I väntan på det stora dragplåstret: Ola Magnell!
Mästaren kom upp med gitarr och munspel. Såg mest ut som en långhårig Jan Myrdal. Själv kände jag mig som en av Visans Vänner med skägg, skjorta, jeansjacka och bruna skor. Det var verkligen en konsert att avnjuta i gröngräset. Självfallet skulle en överförfriskad karl erbjuda mig en öl enbart för att jag påbörjat min diet. Men jag hade karaktären tatuerad på läpparna.
Det började väldigt lugnt och sentimentalt. Och fortsatte. Och slutade. Vackra sånger om kärlek. Eller om fattige Amadeus eller rike Wittgenstein. "Inventerade kärlekssånger" som Du är inte kvinnan. Eller lite mer ironiska såna som Solveig. Det var en vacker, dyster och stämningsfull timme.
Anledningen till att jag inte skrålade med i allsången till Nya perspektiv-hits som När jag dör var inte att jag var nykter. Jag hade helt enkelt fått en överdos melankoli. Annars var det Nya perspektiv-låtarna som Min häst har blivit sjuk som blev riktigt kraftfulla. Jag fick bokstavligt ont i öronen. Ljuvligt!
En timme rusar alldeles för fort i såna här sammanhang. Publiken vrålade sig hesa efter Kliff. Istället blev det enda extranumret Vällingklockan från Höstkänning. Verkligen inte mig emot. Här hör man verkligen var Stefan Sundström hämtat mycket av sin inspiration. Och det har han gjort alldeles, alldeles rätt i!
Som Ola Magnell sa i samband med detta: Låt oss tillsammans deprimera denna torsdagskväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar