Hoola Bandoola Band/Wilmer X - Postludium I - Hoola Bandoola Band

Hoola Bandoola Band inledde med den första låten på första plattan från nästan exakt fyrtio år sedan: Hemmet! Som följdes upp med första låten från genombrottsplattan Vem kan man lita på: Herkules! Det nämnda titelspåret kom även det väldigt tidigt!

När jag såg Hoola Bandoola Band i Tivoliparken senast var det 1996! Då fanns det två frontmän: Mikael Wiehe och Björn Afzelius! Nu finns det bara en! Björn Afzelius finns inte längre hos oss! Inte heller Povel Randén! Detta hördes rent musikaliskt under konserten!

Men det hördes också omvänt: Povel och Affe fick sig dedicerat Wiehes Du är den jag kunde va! Ögonen tårades! För att höjas med tåriga ögon och knuten näve under kubanen Silvio Rodriguez, med svensk text av Björn Afzelius, Sång till friheten! Högtidligt!

Detta var två låtar som snarare ingick i Wiehes och Afzelius egna repertoar! Två såna låtar till skulle det bli! Eftersom krämarna i Hoola Bandoola Band släppt en ny samlingsskiva som ska sträcka sig från 1971 till 2011 måste de ju ha en ny låt! Så det fick funka med Strö all min kärlek från Wiehes skiva från förra året! För övrigt den enda opolitiska sången därifrån! Dock smäktande vacker!

Jag ska inte tjata låtar! Men Victor Jara var avskalad, tung och rå! Jakten på Dalai Lama var tung, brutal och stämningsfull med ryskinspirerad mandolin! Sticket på Keops pyramid skulle kunna ha framförts på farao Keops begravning! Thomas Wiehes ärkesköna Dansmelodi blev första extranummer! I sin bästa tappning med textraden om Philemon Arthurs hemlighet och Edvard Perssons odödliga skånska Vi klarar oss nog ändå! Det hela avslutades totalt oväntat med Mikael Wiehes revolutionära tolkning av Bob Dylans legendariska The times they are a´changing! Strupen prövades med den knutna näven i luften: De minsta nu kommer snart att va störst - Vi låter oss inte besegras!!!

Håkan Skytte med sitt stora vita gubbskägg gick omkring med tamburin och allsköns skrammelverk och såg allmänt skön ut! Peter Clemmedson såg jävligt cool ut med gitarr och mörka solbrillor och var den enda som bytte sången med Wiehe under Ingenting förändras av sig själv! Arne Franck och Muffe Kellgren var även de lika coola att få uppleva! Det är fascinerande att alla originalmedlemmar vid liv ändå fanns på plats!


Signering efteråt! Jag var pank! Jag ville så jättegärna ha Hoola Bandoola-boken! Signerad! Men hade inte råd! Men helt oväntat uppfyllde Janne min dröm! Mot den minimala insatsen att han fick sova i min röriga lilla lya! Jag kan fortfarande inte fatta det!!!!