Midnattspromenad på näset. Dimma och dis. Mörker. Jag fick känna mig fram var jag gick. Satte mig halvliggande framme vid sjön. Slöt ögonen. Funderade på att bara somna in....
Började tänka på Nietzsche. På eremiten på berget. Men jag är ingen övermänniska. Kanske är jag ingen människa överhuvudtaget?
Jag har inget kärleksliv. Jag har inget arbetsliv. Har jag alls ett liv? Kanske är jag en osalig ande? Ett spöke? En gast? Jag omfamnas av Ensamheten. Av Hopplösheten. Av Mörkret.
Men så tänkte jag på människorna. Med sina tomma glädjelösa kärleksliv. Med sina tomma glädjelösa arbetsliv. Med platt-TV och fredagsmys. Med ständig skräck att inte duga till inför sig själva och andra. Människor ser så små ut från ett berg....
Jag har trots allt något som inte de har. Jag har ängarna. Jag har skogen. Jag har sjön. Jag har natthimlen. Naturen är besjälad. Det är ingen IKEA-möblerad villa.
Nej, jag är ingen övermänniska. Men kanske är jag rikare och starkare än jag någonsin vågar fatta....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar