Sitter jag och skrattar till söta små visor idag så satt jag och grät inatt. Till Terry Jacks och Seasons in the sun. På repeat. På något sätt känns det bra att det finns fler låtar än det finns mordvapen. Döden blir vi alla tvungna att handskas med ändå.
Det blir som sagt trängsel om att träffa farsgubben under syrgastuberna i veckan. Idag får han besök av sina kompisar från Öland. Som han, och jag, åkte till Nordnorge med tills kräftan knep till även uppe på Engelöya och ständigt glade och sprallige Sigmund tynade bort. Missade dock när farsan besteg denna typen av fjäll (från Engelöya) och fick bli hjälpt ner. Förstår honom. Som så mycket annat (från mitt röda skägg till min fyllesentimentalitet) har jag ärvt min svindel från min far. Som få andra pensionärer var farsan otroligt social och var nästan omöjlig att få audiens hos, trots att vi bor på samma område. Hade han inte själv rummet fullt av kompisar var han själv iväg och spelade poker hos någon. Eller någonstans och spelade eller ropade Bingo!
Nu får vi bokstavligen boka besökstider. Alla syskon till både mig och honom. Ska han få tid och plats med alla syskonbarn blir det en utdragen process. Broder Daniel ringde honom från Norrland idag. Måste vara en befrielse för två som varit ledsna på varsitt håll. Som vi alla är. Åker troligtvis med medbrottslingen till min existens, min ömma moder, och syster Emma imorgon och kanske med syster Sara på onsdag. Skönast för alla att komma tillsammans. Utan att vara för många. Och jag pratar såklart om riktiga systrar, inte sjuksystrar.
Om pappa lever tre dagar till, tre veckor, tre månader eller tre år vet jag inte. Jag tror bara man kan lyssna till andras ord och känna andras närvaro så länge man lever. Sen kan hur många duvor som helst picka på fönstret på morgonen. Man ska ta vara på och vörda livet. Försöka låta bli att snacka så mycket skit och hävda sig. Nu menar jag överhuvudtaget. Livets gåva är ett mirakel som kommer i en annan dager när man tänker på att det när som helst kan vara över. För evigt. Hellre en uppriktig vän än hundra Rolls Royce. Hellre miljoner kramar än miljoner kronor. Och man får aldrig offra sig själv. Hjälp varandra att även älska sig själva. Lev här och nu! Existensmaximum som Hansson de Wolfe United sjöng om. Njut och ha kul! Det är bästa sättet att hylla livet och respektera döden!
Bilden överst är från senast jag träffade pappa Kalle. Elis barndop där han även träffade andra nytillskottet till barnbarn: Lucas. Skulle detta vara sista gången jag ser farsan på benen så tycker jag att det är fint och symboliskt på något sätt. Bilden kryllar av tre generationer. Minst. Nya små liv tar över. Sprudlande av livskraft som en groende planta. Och pappa och mamma är på samma bild, 30 år efter skilsmässan.
Nu har jag börjat lyssna på Terry Jacks igen. Nu med ett dystert leende på läpparna. Jag vill tillägna denna sång och detta blogginlägg min pappa Kalle, mamma Lena, alla mina andra syskon och anhöriga och alla mina vänner som alltid ger mig kärlek och låter mig se solen igen när jag är nere. Fan, där kom tårarna ändå. Man kan vara sentimental även nykter (och där kom leendet)....
Goodbye to you, my trusted friend.
We've known each other since we're nine or ten.
Together we climbed hills or trees.
Learned of love and ABC's,
skinned our hearts and skinned our knees.
Goodbye my friend, it's hard to die,
when all the birds are singing in the sky,
Now that the spring is in the air.
Pretty girls are everywhere.
When you see them I'll be there.
We had joy, we had fun, we had seasons in the sun.
But the hills that we climbed
were just seasons out of time.
Goodbye, Papa, please pray for me,
I was the black sheep of the family.
You tried to teach me right from wrong.
Too much wine and too much song,
wonder how I get along.
Goodbye, Papa, it's hard to die
when all the birds are singing in the sky,
Now that the spring is in the air.
Little children everywhere.
When you see them I'll be there.
We had joy, we had fun, we had seasons in the sun.
But the wine and the song,
like the seasons, all have gone.
Goodbye, Michelle, my little one.
You gave me love and helped me find the sun.
And every time that I was down
you would always come around
and get my feet back on the ground.
Goodbye, Michelle, it's hard to die
when all the bird are singing in the sky,
Now that the spring is in the air.
With the flowers ev'rywhere.
I whish that we could both be there.
We had joy, we had fun, we had seasons in the sun.
But the stars we could reach
were just starfishs on the beach
Terry Jacks - Seasons in the sun
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar