Tänker på pappa igen. Där han ligger bakom syrgasmasken i sjuksängen i lägenheten. Lyckligtvis utan liggsår. Lyfter på masken när imman tagit övertaget. Han har förlorat smaksinnet. Tröttnat på nyponsoppa och banan. Han som en gång var en mästerkock. Han har inte kunnat bajsa på två veckor och väger mellan katrinplommon och vattenlavemang. Och inser för varje dag att sagan börjar närma sig sitt slut. Han som visat ett imponerande hopp och viljestyrka ända sen cancerbeskedet kom.
Men han har sin sambo Clary som sköter om honom dygnet runt. Som offrar sig själv och knappt vågar gå ut i oro för honom. Medan han oroar sig över hur det ska gå för henne sen. Han har fem barn som kommer och sitter hos honom. Kramar och pussar det lösa skinn som för inte alls längesen var manligt kraftige pappa Kalle.
Tiden går fruktansvärt fort. En dag ligger jag själv där. Jag har kanske ingen sambo eller fru som tar hand om mig. Inga barn som kommer och sitter hos mig. Kramar och pussar mig. Jag ligger utförsäkrad i en bädd på ett sjukhem där den nerskurna och stressade personalen hafsigt försöker hinna med det mest basala. Mat. Skruva på en kran. Ge mig en spruta. Byta blöja.
På sängbordet bredvid finns kanske en ros. Som hunnit vissna redan före mig.
Jag försöker låta bli att tänka. Går upp ur sängen. Lyssnar på dyster musik. Tar en svart kaffe från en odiskat mugg. Från en av tidningarna på golvet jag inte orkar läsa just nu lyser rubriken: Apatiska barn blir utvisade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar