Älvdans

Natt. Jag gick ut och vandrade på fältet. Stjärnorna lyste klart och jag sträckte mig efter dem. Dimma över de daggvåta ängarna. Jag kände den där dragningskraften igen. Jag ville ut på ängarna. Långt ut. In i dimman. Ryckas med av älvdansen. I skogsdungen var det kolmörkt. Jag såg inte fötterna framför mig. Ändå kunde jag inte hejda mina steg. Jag drogs in i det mörka och svarta. Djupare och djupare. Som av en osynlig kraft. Jag stannade till vid sjön. Det hördes enstaka plask. Ensliga sjöfåglars gastlika skrin. Jag beskådade sjön. Undrade vad som fanns där nere. Längst ner i djupet.

Skulle jag stanna tills solen gick upp? Nej. Jag ville stanna i mörkret. Jag började vandra hem.

När jag gick ut ur skogsdungen kände jag iskalla kårar genom kroppen. Som om jag vandrade genom Hades med Eurydikes spöklika och kalla hand i min. Och jag vågade inte titta bakom mig. Men återigen började ängarna kalla och ropa. Tänk om älvorna lyckats locka mig till sig? Ryckt mig med i deras vilda dans? När solen steg upp över sjö och ängar skulle jag inte längre finnas där. Ingen levande människa skulle finna mig. Aldrig någonsin. Tänk om sagorna är sanna?