Det finns hela tiden små primadonnor. Överallt. På alla nivåer. Som alltid måste synas och höras över alla andra. Det är bara de som gäller. Vi andra ska pudra och passa upp. Bocka. Beskåda. Beundra. Uppassa. Uppvakta. Fläkta med solfjäder. Utan att få annat tillbaka än "äran" att själv stå i skuggan.
Men om man inte är imponerad? Om ens uttalade beundran enbart är tillgjord? Om man ser dessa ynkliga små divor som enbart pinsamma och patetiska? Men låter dem få hålla på? Att trippa nätt och trippa lätt på ens huvud och kropp? De känns ju bara som loppor och löss...
Men en sak är säker: Primadonnor har ingen plats på mitt livs scen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar