Efter en nattlig naturvistelse har jag vänt dygnet lite igen. Jag börjar dagen med kaffe med grädde och Motörhead. Och får äntligen bekräftelse på mitt medlemskap i Vänsterpartiet!
Jag hade hoppats på för mycket. Ett gigantiskt välkomstpaket med diverse merchendise och V-prylar av alla tänkbara och otänkbara slag. Men så får jag "bara" medlemstidningen Vänsterpress. En V-kvinna jag chattade med häromdan menade att det var ett litet parti som inte ens hade råd med medlemskort. Men att man kunde köpa(!) en pin...
...så är man präglad av vår materialistiska (ej att förväxla med den materialism Marx tjôtade om), ytliga och prylfixerade eon. Å andra sidan har jag fått gratisprylar av Vänsterpartiet de två senaste valrörelserna som jag har kvar: ett nyckelknippeband, en tablettask och t.o.m. kondom + glidmedel med texten Kom ihop! Jag vet inte om sista förbrukningsdag på sistnämnda har passerat. Det har däremot inte behovet av engagemang. Som är större och mer levande än att sitta och skriva såna här bloggar. Daniel Swedin skriver vackert i dagens ledare i Aftonbladet:
Ungdomsförbund är fantastiska. Visst, det kan krypa lite längs ryggen när man ser hundra tonåringar i likadana t-tröjor stå framför partiordföranden och ropa ”Mona, Mona, Mona” eller ”Håkan, Håkan, Håkan”, beroende på vem som är partiordförande för tillfället.
Men det är, tack och lov, inte där huvudverksamheten ligger. Att vara med i ett ungdomsförbund är för det mesta att verka i det fördolda.
Det är att delta i studiecirklar om nationalekonomi, marxism och könsmaktsordningen. Det är att skriva insändare om främlingsfientlighet och bristen på vegetariska rätter i skolmatsalen. Det är att ordna demonstrationer för att en homosexuell man inte ska utvisas till ett dödsstraff i Iran.
Det är att sätta upp affischer mot att allmännyttan säljs ut och att priset på busskortet höjs. Det är att gå och skramla med en insamlingsbössa på stan för att få in pengar till stöd för Palestina.
Det är att sitta i möten, möten, och åter möten. Det är att få nya vänner, bli kär och vara en del i något större.
Det är att, trots dödshot, kämpa vidare.
Skuggorna från Utøya sträcker sig ända hit.
I går inledde SSU sin 36:e kongress. De kämpar vidare. Det är vackert.
Jag längtar själv ihjäl mig efter att engagera mig. Göra något aktivt. Visa vem jag är och vad jag vill (för att citera KSMB). Att sitta på möten, möten och åter möten. Att få nya vänner. Kanske rentav bli kär (och ta oskulden på den vänsterpartistiska merch jag trots allt har)?
Det kan bara bli bättre! Både livet och samhället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar