Dessa kloka ord av J. Sandler från Den svenska folkskolan (artiklar från Tiden) tillägnar jag utbildningsminister Jan Björklund. Skriften är från 1914. Vid nästa val är det således hundraårsjubileum. Hundra år i samma klass känns lite länge. Eller?
Folkskolans mål - allmänbildning, ej fackbildning.
Vad menas med allmänbildning? Svaren härpå kunna formuleras på många sätt. Mitt svar är: Allmänbildning består i de kunskaper och färdigheter, den förståndets odling, den viljestyrka och behärskningskonst, den förmåga att värdigt njuta av livets goda, den kroppens utbildning och hälsa samt den yttre hyfsning och finhet i uppträdandet, som bör tillkomma varje kulturmänniska, oavsett vilken samhällsklass hon tillhör, eller vilket levnadskall hon väljer eller kastas in i.
Till allmänbildning hör alltså förmågan att tänka egna tankar och rätt förstå andras, klar uppfattning om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna och skyldigheterna, viljekraft att bryta egna banor i livet och färdighet att därvid betjäna sig av de moderna kulturvapnen samt slutligen ett odlat skönhetssinne, så att, då skönhetens tempel en gång fullt ut öppnas för folkets breda lager, dess härlighet må kunna förnimmas.
Delaktighet uti denna allmänbildning är en solklar rätt för alla medlemmar av ett kultursamhälle. Alla böra vara bildade. Skomakaren och muraren likaväl som lektorn och professorn, sömmerskan och köksjungfrun likaväl som lärarinnan och överklassdamen.
Att så ännu långt ifrån är förhållandet, beror väsentligen på att kulturarvet, som är eller skulle vara allas gemensamma egendom, ännu i stort sett är outskiftat. De som haft makten ha förbehållit sig att ensamma njuta av arvet, medan de flesta samhällsbarnen, bröstarvingarna, fått nöja sig med smulorna eller gnaga benen.
Det är den svenska folkskolans uppgift att verkställa ett rättfärdigt arvsskifte i förevarande avseende och att sålunda lägga grunden till den allmänbildning, som alla ha rätt att få del av.
Vår tids skolväsen är formligen översvämmat av examens- och betygshumbug. Examen är som bekant en jesuitisk uppfinning.
Jag har förut ordat något om, huru så gott som allt solitt uppfostringsarbete förryckes, därigenom att examensmaran trycker på skolans liv, så att den ej kan andas friskt och fritt.
Generalbotemedlet härmed lyder: Bort med examens- och kunskapsbetygshumbugen! Ge skolan arbetslugn och arbetsro!
Skolans liksom allt bildningsarbetes huvuduppgift måste ju ändock vara och bli att skapa ett levande intresse för allt, som rör kulturlivet. Det är icke minneskunskaper vi i första och sista hand behöva utan förmåga att själva ur naturen, folklivet och litteraturen söka få svar på de frågor livet självt ställer i vår väg. Kravet härpå är icke nytt. Men det behöver om och om igen upprepas.*
Ovanpå ingången till varje skola skulle inristas med bokstäver av levande ljus Tegnérs ord:
"Självständighet är uppfostrans yttersta mål. Endast den självständige är ett ojävigt vittne i andens värld.
Den osjälvständige är omyndig och hans vittnesbörd gäller icke inför domstolen. Det bästa uppfostraren kan göra är att lösa vingarna på den bundna örnen."
(* trots att hundra år har gått sedan detta skrevs, min anm.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar