Imorse när jag satt på bussen till Malmö hade jag ont i magen hela vägen. Vilket jag har utvecklat en ordentlig fobi för (trots att jag väl är "för ung" för magtumörer). Men det gick över.
Sol och härligt väder. Och jag blev på ett sprudlande humör.
Nu försvann det bara på en gång. Helt plötsligt känner jag bara vemod och melankoli. Får gå och lägga mig-ångest.
Är det kanske så att själen liksom dygnet har en "dag-sida" och en "natt-sida"? Som kan slå över lika snabbt som dag och natt? Skönt i så fall att veta att varken natten eller dagen varar för evigt....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar