I tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer....

Det som stöttes djupast in i mitt höstliga hjärta under kvällen med Vänsterpartiets partiledarkandidater i Moriska Paviljongen var ändå följande dikt av Kallskänkan - Jenny Wrangborg:

i tider när det inte är strider går dagarna ändå
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande
vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten

i tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå
vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar

i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära

vi vaknar, vi jobbar, vi andas
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop

i tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda
tjänar vi pengar ner i någonannans ficka
vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte
och bygger våra bilar, drar skruvarna på plats i det stora maskineriet

i tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv
står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker
i tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt
att det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

Jenny Wrangborg