fredag 28 oktober 2011
Martinist -javisst?!!
Jag blir uppmuntrad av en språkligt begåvad och härligt engagerad bokproducent att sätta ihop en bok med "mina tankar". "Prosa-poesi" med "martinismer". Göra politik lättförståeligt o.s.v. Jag vill gärna göra det. Jag har ibland tankar och grubblerier som jag inte ser någon annanstans. Jag vet att jag får till det språkligt ibland. Det är i själva verket därför jag startade denna bloggen.
Men jag har dåligt självförtroende när det gäller att "ta steg". Det är därför jag dragit mig för att söka doktorandtjänster. Det var därför jag var osäker på att söka lärarutbildningen. Det var rentav därför jag fruktade för att söka högskola och universitet. Jag kommer från en värld av fabriksarbetare, hemmafruar och lokalvårdare.
Samtidigt har jag märkt när jag "tagit steget". Jag var bäst på högskolans sals-tenta fast jag var rädd att inte räcka till. Jag hade disciplinen. Jag hade fantasin. Jag hade intresset. Jag är inte intresserad av att bli bäst. Jag är intresserad av att duga till. Men de som har akademiska föräldrar eller päron i chefsposition vet att ta för sig. De vet att världen och framtiden är deras smörgåsbord. Totalt fantasilösa och utan något som helst patos går de ut och plockar till sig av det göttaste. Behöver inte tänka över om de har något att komma med. Det tar de för givet. Söker jobben och får dem. Med eller utan behörighet.
Det är utan tvekan en klassrelaterad skada jag har. Mitt blödande självförtroende. Min självkänsla är det inget fel på. I mina inre monologer. Jag vet att jag skriver bättre än många "krönikörer" och "kåsörer" till förvuxna gymnasieelever (dålig jämförelse då gymnasister är underskattade). Ändå. Jag vet inte hur man gör. Jag vet ändå inte om jag räcker till....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar