Sweden Rock-skutan oktober 2011 part 1- Hum hum från Humlegården

Förra torsdagen bar det av till konungsliga hufvudstaden för vidare överfart till havs till fucking Åbo. Och tillbaka. Och varför detta kungliga och gränsöverskridande besök? Gissa! Sweden Rock-kryssningen för faaan!

Jag och Linn hamnade bredvid varandra av ren tur. Självfallet hade vi planerat resan tillsammans. Där det ingick att slå ihjäl några timmar i Stockholm. Pernilla och Göran som vi delade hytt med skulle dyka upp lite senare. Det hade utlovats både regn och orkan, så det kändes spännande att veta att vi skulle promenera från stationen till Värtahamnen!

Men det gick utmärkt. Vi satte oss på en bänk i Humlegården. Där satt man och sjöng Hum hum i regnet. Vilket kändes lite kul. Vi gick in på Kungliga Biblioteket och vände. Inte mycket till turistmål. Besöket i Riddarholmskyrkan, Linns överraskning till mig, fick ställas in då kyrkan stängde helgen innan!

Vårt stora aber var matfrågan. Bägge hade ytterst knaper ekonomi. Idealet skulle vara att hitta en billig pizzeria och käka oss riktigt mätta innan resan. Men i Stockholm finns väl bara snordyra sushi-barer? Men plötsligt händer det! Vi hittade en pizzeria vid Gärdet där det fortfarande var lunchpriser. För en vettig slant (för en lantis) kunde man lämna stället proppmätt så man stod sig. Dessutom ingick kaffe!

Så kom vi till färjeterminalen och kände oss på plats. Göran och Pernilla dök upp och vi tog ett bord. Träffade på Lillis för första gången på detta festivalåret. Drack lite öl och cider och snackade medan vi kände igen Exodus, Kai Hansen m.fl. på terminalen. Även artisterna måste ju över landgången!

Så vart vi ombord på skutan. Det är alltid samma underbara känsla att slänga av sig skorna och känna mjukheten av heltäckningsmatta i hytten. Att välja sin egen brits att sova på. Eller få den vald. Jag fick ligga där uppe trots min fobi för att rulla ner på golvet i sömnen. Men jag överlevde även denna resan!

Taxfree-baren är ett viktigt strategiskt mål när man kommer ombord. Även här fick plånboken sista ordet. Ett flak med Karhu och en Koskenkorva Minttu skulle man stå sig väl på!

Pernilla hade jag bara träffat vid korta tillfällen tidigare, Göran var första gången. Riktigt roliga och härliga att lära känna. De högintressanta diskussionerna, djupare än Bottniska havet, var legio. Tycker allt att vi var ett mysigt litet gäng på fyra i vår guppande hytt!