Si, har varit innanför dörrarna hela dan. Efter timmarna med kaffe och Internet fixade jag käk, Blå Bands Hawaiiansk köttgryta, och kollade på en 2-timmars spelfilm som hette "Johannes Paulus II". Rent filmiskt var det inget fel på den, men innehållsmässigt var den pinsam. Den handlade om Karol Wojtyłas liv från ungdomsåren fram till hans död som påve Johannes Paulus II (då var han inte ung längre). En skönmålning av Guds nåde (!) som påminde mer om en modern helgonlegend än om den krassa verkligheten. Filmen började med att tyskarna anföll Krakow (hemstaden som hade en central plats i filmen). Den menlöst fredlige Karol ville inte göra någon illa, inte ens tyskarna. Tyskarna framställs som onda monster. Han gick med i motståndsrörelsen trots allt men menade att våld enbart föder våld. Istället skulle han bli präst. Hans kompisar i motståndsrörelsen som ville föra väpnad kamp framställs som förråade och osympatiska. Efter den sovjetiska "befrielsen" tar kommunisterna makten, skjuter motståndsmännen (av kommunistisk rädsla för fortsatt motstånd även mot deras förtryck) och förföljer den katolska kyrkan. Alla kommunister i filmen är onda, polska som sovjetiska. Men de goda polska katolikerna, en shablonbild av "folket", kämpar fredligt vidare i sitt motstånd genom okuvlig religiös verksamhet och till slut den katolska, påvestödda, fackföreningen Solidaritets seger i Gdansk och kommunismens fall. Då hade Karol redan hunnit vara påve i flera år. En sagolikt nitisk påve som reser runt trots mordförsök (han blev troligtvis skjuten av kille på det bulgariska kommunistpartiets order), sjukdomar och hög ålder. När Saddam invaderar Kuwait ber han om fred. När han ser tvillingtornen rasa på TV 11 september och får höra att 3.000 människor dött (jag vill minnas att de sa 20.000 första dagarna) är det ytterligare ett tecken på världens ondska och behovet av Gud och bön. Men han motarbetas inte bara av en konspiration av de polska och sovjetiska regeringshöjdarna. När han åker bil kommer en demonstration av arga kvinnor som protesterar mot hans hållning i abortfrågan. Men dessa satmaror kör limousinen ifrån. Istället lyckas han övertyga "världens ungdom" om att principen om "livets okränkbarhet" står fast: "från avelsen till döden, trots modenycker". Och han får med 90.000 glada och saliga tjejer och killar på en Världungdomsfestival i Denver (i filmen säger katolska kyrkan att de hittade på Världsungdomsfestivalen på 80-talet eller nåt, i själva verket är det en kommunistisk uppfinning från 50-talet eller nåt). Men Karol har även mänskliga sidor. På ålderns höst sitter han och vatikanpolarna och frossar på bakelser, Karol satte rekord en gång med 13 stycken. (Detta skulle förklara hans parkinson.)
Överhuvudtaget är han god, charmig, assnäll och superpopulär genom hela livet och filmen. Under motståndskampen mot tyskarna kände han faktiskt vrede över de nazistiska illdåden och gick och biktade sig. Sen gick det över. Och han var säkert jättesnäll och fredlig. Trots att han gynnade diktatorernas terror i Latinamerika genom att nitiskt motarbeta befrielseteologin. Och var orsaken till miljontals kvinnors (plus deras fosters) död genom sin stenhårda (personliga och därmed Guds och alla katolikers) dogm om förbud mot "modenycken" abort. Och preventivmedel. Every sperm is sacred....
Jag bryr mig inte om religiösa eller politiska infallsvinklar i filmer. Men när det blir totalt onyanserat och folk framställs som totalt goda eller totalt onda så blir det.... pinsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar