Amors pilar föll som regn...

... över lille Martin igår kväll!

Lördagen på Malmöfestivalen blir svår att övertrumfa! När jag åkte hemifrån regnade det i Kristianstad. Men i Malmö lyste solen över en blå himmel! Jag ska köra kvällen kroniskt kronologiskt. Med små pauser och underrubriker så Ni kanske orkar läsa.

Beach House

Jag åkte till Folkets Park för att se Stefan Sundström men var där en timme innan. På inomhusscenen bredvid hade ett band börjat. Jag tyckte att de lät lovande och gick in och kollade. Det var det amerikanska bandet Beach House som gått mig obemärkt förbi. Sångerskan såg ut som en bakfull David Coverdale tidigt en morgon men sjöng underbart. Jag är värdelös på att genrebestämma viss musik, kanske nån slags folkig indiepop. Skitmysigt var det i alla fall. Dock var ljudet inomhus fruktansvärt. Men precis utanför fanns det en tillhörande dansbana av trä där man hörde perfekt. Och där folk satt och drack medhavd alkohol i solen. Jag körde nyktert men satt och njöt ändå! Kolla gärna upp bandet!


Stefan Sundström

Stefan Sundström spelade på utomhusscenen, vilket passade perfekt. Han såg ut som kommen från Aluma-tältet i samma park med långt stripigt hår och ett par veckor gammalt skägg. Han hade även ett tufft band med sig. De inledde med ett par splitternya låtar från den kommande skivan som är under inspelning. Lovande! Konserten var en perfekt blandning av rock med bandet och "vispop" enbart med Sundström sittande på en pall med akustisk gitarr. Några av höjdpunkterna totalt var "Liten blå stilla rök", "Hög kan bli låg", "Waow-waow" och "Vem har slagit upp ett hål". "Vill du inte ha mej" och "Hård tid (slicka uppåt, sparka neråt)" som extranummer klagar jag definitivt inte på. Under låtar som "Amors pilar" visade han med sitt kroppsspråk och gester att han är en ordentlig estradör på scenen. Finstämt och skitigt blandades i en underbar mix. Frågan är om det inte är bästa gången av ett tvåsiffrigt antal spelningar jag sett honom? Vill se honom på en klubb i höst med nytt (och gammalt godis) material! Mellansnacket var som vanligt roligt och hans snackkontakt med publiken är fantastisk! "Denna låt tillägnas Reinfeld och Björklund och alla andra svin!" är precis sånt man vill höra en solig sommarkväll som denna!


Festivalkäk

Efteråt träffade jag mina goda vänner Lolla och Robban. De hade liksom jag tänkt sig att käka nåt. Det blev vego-mat på ett eko-stånd, vilket var lite kul eftersom jag exakt samtidigt var inne i en SMS-diskussion med en annan kompis där vi körde med antivegetariansk svart humor. Men jag tog en tallrik med en vegoburgare i bröd, klyftpotatis, salsa och sallad som var ordentligt god (masala nånting tror jag).

Miss Li

Sen gick vi till Stortorget och såg Miss Li. Jävlar vilken häftig brud hon är alltså! Hon hade utlovat glädje, och det spred hon verkligen! Jag tror aldrig jag sett en så blandad publik: ungar, gummor och alla tänkbara stilar rycktes med av den ytterst säregna blandningen av jazz, kabaré och indiepop. Robban sa att det påminde om Tom Waits och jag kunde bara hålla med. Fast rösten lät som att det skulle kunna vara en tioårig flicka, i motsats till den gode Tom. De andra gick efter en stund och jag letade mig framåt mot scenen för att kunna se och dräggla bättre. Samtidigt som Miss Li drog av "Dirty old man" som handlar om gamla äckelgubbar som raggar på tonårsbrudar. (Fast Miss Li är väl 27 eller nåt och därmed lovlig för en ung man som jag?) Hennes band var bra och samspelta med den lilla nyponrosen i sin röda klänning och rosett i håret som antingen stod och sjöng smått åmande eller brakade loss på pianot som en speedad älva. Hon måste vara det närmaste Björk Sverige har att erbjuda med sin sprallighet och ickekonventionella musik! Låtar som "Oh boy" och avslutande "Miss Li" fick igång publiken, bandet och inte minst Miss Li själv lite extra. Och det säger inte lite! Man fick själv lust att hoppa omkring så att testiklarna blev som studsbollar!

Maria McKee

I Parken hade jag sett att Maria McKee skulle spela där, på Debaser, 21.30. Det hade jag totalt missat men blev överlycklig! En artist jag velat se i åratal! Efter Miss Li hade jag en halvtimme på mig. Att ta sig fram i folkvimlet på gator och torg var en pers. Jag blev dock "bara" fem minuter sen. Sen kom nästa grämelse: Debaser var för litet och lokalen var full. Så vakterna fick släppa in folk från en kö pö om pö. När man närmade sig ingången kunde man se och höra lite. Men skulle man höra fick man verkligen anstränga sig. Hon spelade och sjöng tyst och finstämt, utanför dönade det från Cuba Salsa-dansgrejen och all hemsk musik från tivoliattraktionerna. Men efter exakt en halvtimme kom jag äntligen in i värmen. Bokstavligt; jag har aldrig varit i en så bastuvarm lokal. Men det var otroligt mysigt och intimt. Det enda som störde var ett killar bakom, typiska studentnördar. De gafflade om hon hade spelat där, bodde där, var katolik, kommenterade att hon sa "tack så mycket" på inlärd svenska, flabbade och hade sig. Under en konsert som krävde total tystnad i publiken. Ville skalla dem båda! Men till slut kom jag ifrån dem och bara ett par meter från Maria McKee. Hon såg ut som en hippie-gudinna med utslaget hår, glittrig klänning och barfota. Hon varvade mellan akustisk gitarr och keyboards och skötte ljudet och allt själv. Och här snackar vi en folksångerska med en sagolik röst som även kunde få mig att älska hennes egna nerstämda versioner av låtar jag annars hatar. Men hennes eget material var självfallet bäst. Jag stod där och blev förälskad som en 12-åring! Även hon irriterade sig på tivoli-oväsendet utanför lokalen och sa "Tell them to shut up!" med ett påföljande jätteleende. Jag såg henne le en gång medan hon sjöng. Och det var ett långt och strålande leende riktat mot mig! (Åtminstone vill jag ha det till det!) Då ösregnade det ner amorspilar i mitt hjärta! Hon visade mig himlen bara genom sin uppenbarelse och sin musik! (Om hon körde "Show me heaven" måste det ha varit som en av de första låtarna, inget som behövdes heller tycker jag.) God bless you, Maria! Synd att du är gift men jag hoppas få se dig snart igen!

Timbuktu? Näää!

Sen svävade jag till centralen på små moln. Markus Krunegård i Parken sket jag definitivt i. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle se en halvtimme med Timbuktu eller inte. Men nä, det skulle bara bli ett antiklimax! Plus en jävla massa folk... På centralen fick jag en kram av en tjej jag haft som elev och som gick ut nu i somras. Hon hade varit och dansat och studsat på den där salsa-grejen som störde mig och Maria. Men jag förlät henne som medbrottsling för att hon är så kul och trevlig och dessutom har latino-blod som väl gör att man måste dansa till sånt? Hon berättade att hon fått ett års jobb efter skolan. Sånt blir även jag glad av!

Sen åkte jag hem! Här slutar Andra Malmöfestivalboken!