Om omtanke ... eller nåt

Kollade på andra delen av tre i Richard Dawkins dokumentärserie om evolutionen nyss på Kunskapskanalen. Här var han som mest underbar och jag ville bara öppna luckan på TV:n, slita ut honom och krama ihjäl honom! När han är totalt intolerant mot all form av religiös tro och bara lyfter fram de mest extrema avarterna kan jag tycka att han är lite väl svartmålande (hans ateism eller religionskritik har jag absolut inget emot). Nu handlade det om varför människan har utvecklat sin altruism. Varför ger vi blod och gråter över främlingars öden? Att rädda sina barn från brinnande hus är kanske en sak; men främlingar som aldrig kommer att återgälda?

Han visar fram den vanliga bilden av naturen som "dog eats dog", "allas krig mot alla" (eller "bellum omnius contra omnes" som vi romare brukar säga). Borde inte detta även gälla i mänskliga samhällen? Har inte "socialdarwinismen" rätt där? Nu var det ju inte så att Darwin myntade uttrycket "survival of the fittest". Och det var absolut inte Darwin som grundade socialdarwinismen. I de båda fallen är Herbert Spencer boven i dramat. Men nu ska jag försöka komma tillbaka till Dawkins igen! Dawkins säger att han avskyr socialdarwinismen (so do I) och att den är en ren förvrängning av darwinismen. Evolutionen fungerar inte så! Att "avla" fram önskad avkomma kan vilken uppfödare som helst göra. Inom evolutionen är det naturen som fixar det. Och evolutionen har, nota bene, inget högre mål. Den bara sker.

Den kan ske hänsynslöst och brutalt. Men Dawkins är även fascinerad över den omtanke djur ofta visar varandra. På 70-talet skrev han boken "Den själviska genen". Han hävdar att våra gener vill säkra sig själva genom att föröka sig. Skyddar vi vår lilla familj eller släktstam kan vi göra detta. Men genom att vi lärt oss att vara omtänksamma och altruistiska har vi höjt oss så mycket i evolutionen att vi även kan höja oss över brutaliteten och hänsynslösheten. Genom att vara snälla och omtänksamma har vi revolterat mot den själviska gen som har skapat oss sådana. Vi behöver inte efterapa naturens omoraliska sidor. Tvärtom kan vi bygga samhällen vi vill leva och trivas i. Viljan att betala skatt för en generell välfärd är rent evolutionär! Medan "rövarkapitalismen" som enligt Dawkins (och mig och inte minst rövarkapitalisterna själva) byggde på "dog eats dog" i ett vulgärt försök att i mänskliga samhällen "efterlikna naturen".

Jag läste nyligen Darwins "Människans härkomst och könsurvalet". Det är en helt fantastisk läsning som får en att häpna över de detaljerade fantastiska beskrivningarna över både växter och djur. Vad det gäller människor menar han att det inte finns några "arter" på det sättet att folk med olika hudfärg (eller annat kännetecknande för det som vi inte längre vågar kalla "raser") inte kan skaffa barn med varandra. Det är de geografiska förhållandena som skapat de fysiska olikheterna. Han nämner att han själv har svarta vänner och ger absolut inget intryck av någon form av rasism. Socialdarwinistiska tendenser då? Han visar på misären hos de fattiga klasserna i sitt eget Storbritannien. Han reflekterar över de som lever i sjukdomar och armod. Och inser att de inte kommer att skapa en bättre människostam (mitt utryck, minns inte Darwins uttryck i min primitiva skalle). Han utrycker en önskan om att de ska sluta föröka sig. Men, nota bene, att de själva ska besluta sig för att inte skaffa barn. Han förespråkar definitivt inte någon tvångssterilisering (som exempelvis våra helgonförklarade makar Myrdal) utan eget beslut.

Och vem har inte hört nån säga (kanske rent av sagt själv): "Jag förstår inte hur de kan sätta barn till världen när de lever så" när de sett fattigdom, svält eller krigshärdar i världen? Det jag anser att Darwin missade där, men Dawkins fullt förstått, är att människan själv har höjt sig så pass att hon kan lösa detta evolutionära dilemma genom ett välfärdssamhälle som skapar förutsättningar för alla att leva ett rikt och hälsosamt liv.

Vem vet, det kanske t.o.m. ligger en gudomlig plan bakom? ;-)