Ibland blir man glad!

Ibland blir man glad! Som nu när jag läste min älsklingsamazon Åsa Linderborgs artikel om Weimarrepubliken och Göran Hägglund i Aftonbladet! Tyska Weimarrepubliken var en fantastisk experimentell kulturperiod och ett försök till en levande demokrati i ett land som kännetecknats av kejsardöme, junkerdestopi och Bismarcks antidemokratiska lagar. Radikaler till både höger och vänster fick möjlighet att föra fram sina åsikter och perspektiv. En sann "Kulturkampf". Har vänstern något att komma med och fascisterna ingenting så är det väl världens enklaste grej att krossa fascismen? Vinner extremhögern mark får man börja fråga sig varför. Fascismen handlar inte i första hand om rasism. Rasismen är ganska obetydlig och kommer främst in i att man tvunget måste skapa syndabockar. Men de värsta syndabockarna är det riktiga hotet: de kulturradikala. Eftersom dessa tillhör "medelklassen" kan de, liksom svartskallarna, ställas mot "arbetarklassen". Divida et impera.

Weimarrepubliken kännetecknades av både kulturradikalism (läs: vänsterradikalism) och "dekadens". I en härlig gemensam dans! Det söps, det knullades med allt som rörde sig (även med egna könet), det skrattades, det skrevs böcker, det gjordes världens bästa kabaréer, det marscherades på gatorna och Rot Front och SA slog ihjäl varandra. Glädjen härskade! Och uppgivenheten och hatet! Det var m.a.o. ett perfekt kulturklimat!

Usch, tyckte de sansade och gick över till nazisterna! "Hör jag ordet kultur så osäkrar jag min revolver!" Hägglund är "trött på .... svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget” – allt det där är ”bull­shit” (Tal till Rikstinget, 25 juni).

Linderborg menar att Hägglund flirtar med de inte så rasistiska SD-väljarna. Och det kan man ju inte blunda för. KD är ett högerextremt parti. Även om de inte är ett rasistiskt parti utan hatar alla män och kvinnor i skor. Hallelujah Amen!

http://www.aftonbladet.se/kultur/article5628371.ab