"Johan August Strindberg" av Jan Myrdal, utgiven 2000, är en bok jag vill rekommendera till alla som är det minsta intresserade av litteraturhistoria. Eller alla som är det minsta intresserade av kärleksrelationer, svartsjuka och andra känslor. D.v.s. precis alla!
Boken är lättläst och lättillgänglig, även om den självfallet kräver ett minimum av allmänbildning. Jag tycker att Jan Myrdal är den perfekte personen att skriva en liten biografi, eller kanske snarare diskussionsbok, över vår störste: August Strindberg. Detta av två skäl:
* När Myrdal får ett intresse blir han djuphavsdykare. Han samlar upp precis allt han kan hitta om fenomenet och dyker sen omkring på ett sätt som få andra har gjort. När han skriver om sina hyllmeter är det inget bildligt uttryck utan bokstavligt. Fyra meter med den typen av texter kring Strindberg etc.
* Liksom Strindberg vågar Myrdal blotta sitt själsliv, även det som får folk att skruva på sig i både salonger och stugor. Det som gjort Strindberg så avskydd ännu i vår tid är just denna typ av uppriktighet. Är han bitter och svartsjuk så skriver han precis som han känner. Och det får man ju inte göra. Skriver han att han är onanist blir han betraktad som sinnessjuk av de onanister (alt. sjukligt asexuella) som läser honom. I en av de senaste böckerna av Myrdal jag läste, minns inte vilken (gissar på "Gubbsjuka"), skriver han vad han anser om prostitution och pornografi. Det förstnämnda tar han direkt avstånd (där fick jag omedvetet till det!) från: "man köper helt enkelt inte andra människor". Pornografi är inte lika enkelt: han "tänder på fittor". Och vem gör inte det? De män som idag klankar ner på porr och rentav kräver förbud (hur man nu skulle kunna förbjuda nåt så pass svårdefinierat); hur många av dessa smygrunkar inte själva till porr? Jag gissar på i stort sett alla! Vidare är Myrdal lik Strindberg i uppriktighet på det sättet att han själv är omoraliskt utlämnande även när det gäller personer i sin närhet. Detta märks inte minst i Myrdals underbara barndomstrilogi. Jag tycker själv att det är ett nödvändigt offer: ska man lämna ut sig själv naken och få andra att förstå måste man ha med de personer som präglar ens liv. Människan är ett socialt djur. Som utomstående är det finfint att frossa. Men som jag skrev i en blogg i helgen: jag skulle aldrig få för mig att gå in i detalj v.d.g. min mormors memoarer. Det var knappt meningen att egna barnen skulle få ta del av dem.
Detta blir långt för att vara en blogg och jag får göra nerslag. Jag börjar baklänges med: vad var Ågust för en typ? Var han en rabiat kvinnohatare? Var han en alkad enstöring som söp sig sinnessjuk på absint på parisiska caféer och blev paranoid? Var inte hans intressen för ockultism och alkemi tecken på dårskap?
Myrdal, och Strindberg själv, menade att han inte var alkoholist (vilket f.ö. Myrdal brukar hävda om sig själv i sina vinspalter). Att han gillade att dricka men om det vore som på det tidigare 1800-talet när svenska folket var rejält nersupet skulle han vara beredd att "göra offret" och bli nykterist. Som vi själva säger. Jag gör det. Jag gillar att kröka mig as plakat och har ingen lust alls att sluta med det, men skulle det vara nödvändigt att sluta helt så javisst! Ockultism och alkemi var en fluga bland intellektuella på sin tid. Myrdal drar paralleller till moderna författare som influerats av, eller direkt praktiserat, flower power, new age eller jungiansk psykologi. Och inga kallar dessa galna eller sinnesrubbade. Jag lånade själv en doktorsavhandling om det "mörkmagiska" sällskapet Dragon Rouge idag. Och jag håller fortfarande på med C.G. Jungs "Alkemi och psykologi". Jag betraktar mig varken som alkemist eller alkoholist, andras omdömen ger jag blanka fanken i.
Myrdal menar att Strindberg snarast var "övernormal". Alla genomgår livs- och "Inferno"-kriser. Den som aldrig funderat över självmord eller kommit med "nervärderande" uttalanden om det motsatta könet kan skriva "Jag!" i en kommentar nedan. Jag tror er när jag ser er! Om en tjej säger, eller rent av skriver, att män bara är kåta svin med reptilhjärnor som man inte kan lita på så förväntas vi män nicka medhållande och tycka att det är gulligt. För några år sen ansåg jag att man inte skulle uttala sig i "könsfrågan" utan att ha läst Strindberg. Främst "En dåres försvarstal" och "Giftas". Sen läste jag "Det andra könet" och fick min världsbild upp och nervänd. de Beavoir menar att kvinnornas kulturella och socio-ekonomiska ställning har gjort att de bara haft två val: att bli "koketter" eller "ragator". Hon sätter inte kvinnan på piedestal som Strindberg reagerade på att män gjorde på hans tid. Och som jag själv reagerar på att de gör idag. Här känns Myrdals bok förlösande; jag behöver inte göra upp med mina gamla hemska tankar.
Myrdal hävdar: "Omtänksam var han också. Beredd att själv - med barnflickas hjälp - ta ansvaret för barnen och låta sköta hushållet om så behövdes och att på dåtida radikalt sätt ha skilda sovrum för sig och hustrun. Nej, egentligen borde feministerna hylla Strindberg som en jämlikhetens och kamratäktenskapets representant." Sug på den! Vad skrev Strindberg själv i den politiska kvinnofrågan?
"Kvinnans rättigheter
som enligt Naturen henne tillkomma, men genom den förvända Samhällsordningen (icke genom männens tyranni) blivit henne berövade." (Nån vänsterfeminist som inte håller med?)
"1:0. Rätt till lika uppfostran med mannen." Här förespråkar han "en enda gemensam borgerlig examen....en och samma för man och kvinna.....
2:0. Skolorna skola vara gemensamma för gossar och flickor, så att de båda könen tidigt lära känna varandra, och icke som nu, att gossarne gå och inbilla sig att flickorna äro änglar, och flickorna tro att gossarne äro riddare.....
3:0. Flickan skall ha samma frihet att `gå lös´ och välja sällskap var hon vill.
4:0. Fullständig likhet mellan könen skall avlysa det vedervärdiga hyckleri, som kallas galanteri, eller artighet mot damerna. En flicka skall sålunda ickre fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdådighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar, sådant skall han göra själv.
5:0. Kvinnan skall hava rösträtt........
6:0. Kvinnan skall vara valbar till alla sysslor.....
8:0. .....honan blir den som avgör valet, vilket nu inte är fallet, ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang, när dylikt ej finnes till. Urvalet blir härigenom naturligt och rasen skall därigenom förbättras."
Så fick vi lite Darwin i slutet. Och jag sitter och hytter med nävarna och säger "Yes! Yes! Yes!" Detta är mycket mer radikalt än många av dagens "feminister"! Sen är det en annan sak att han i affekt skriver dumheter som han kanske inte menar. När en kompis var hemma hos mig för lite sen sa han att han borde läsa lite Strindberg som ren allmänbildning. Han kände till kvinnosynen. Jag lyfte ner den lilla ljuvliga pamfletten "Liten katekes för underklassen", slog upp en sida på måfå och läste det första jag såg. Frågan var varför kvinnor inte deltog i lagstiftningen. Svaret var att de föredrog att sätta sig över lagen. Min kompis gapskrattade och sa att det var sånt man hade kunna häva ur sig när tjejen gjort slut. Och det är EXAKT det det handlar om v.d.g. Strindberg! Har man bara förmåga och ärlighet att skärskåda sina egna "sämre" sidor så fattar man sånt spontant. Moralister som försöker göra sig själva mer förträffliga än de är kommer att fortsätta att klanka ner på Strindberg. Men hellre onanist än moralist!
Myrdal tar upp många fler frågor kring Strindberg. Var han vänsterpolitisk? Var han antisemit? Läs själva! Det kanske viktigaste i Myrdals bok är Strindbergs betydelse för det svenska språket. Myrdal menar att vi tänker och talar Strindberg! Han vill se Strindberg som ett "böjningsmönster", ett myrdalskt återerövrande av det alla vi som gått minsta kurs på högskolan kallar för "paradigm". Så pass betydelsefull ses han i Myrdals ögon. Läs själva! Både Myrdal och självfallet Ågust!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar