Nu är det väl revolution på gång?

Tredje Malmöfestivalboken

Björn Kumm

Lördag. Jag träffade Lolla och Robban på centralen på eftermiddan. Vi gick till Gustav Adolfs Torg och satte oss på en uteservering för att lyssna på Björn Kumms föreläsning. Den var utannonserad som "Malmös terroristhistoria" vilket var lite missvisande. Dels handlade den bara om en malmöitisk "terrorist", dels handlade den även om annat. Kumm inledde med Anton Nilsson, "Amalthea-mannen". D.v.s. ungsocialisten som i början av förra seklet rodde ut från Malmös hamn till båten Amalthea för att med några kilo dynamit skrämma bort de hitvärvade brittiska strejkbrytare som var härbärgerade där. Oplanerat dog en av strejkbrytarna och Anton dömdes till döden. Han benådades dock eftersom de högre herrarna, kungen såväl som liberalerna, fruktade/anade att det rådande samhället inte var så stabilt som på den gamla goda tiden. Anton släpptes 1917, blev pilot och deltog som flygare i Röda Armén efter Oktoberrevolutionen i november. Senare blev han ivrig agitator till sin död 1989. Kumm deltog själv på hans 100-årskalas.

Sedan kom Kumm in på 100-årsjublileet av Storstrejken 1909. Som inte alls behandlats i media trots dess besatthet av jubileer. Det hade gjorts ett radioprogram om den, och det hade Kumm själv gjort. Inte ens LO lyfte fram den. Han undrade över vad LO, Storstrejkens organisatör, egentligen sysslar med idag. Diskuterar hur höga fallskärmar för direktörer som är acceptabla? Han sa att den vanliga bilden av Storstrejken är arbetare som sitter och metar mört i Stockholms kajer. En väldigt lugn företeelse. Och att detta lugn troligtvis berodde på överhetens rädsla för den typen av "terror" som Anton Nilsson använde bara några år tidigare. På så sätt hade den gjort sin nytta. "Terror" i meningen "skrämma".

Slutligen kom han in på den svenske ingenjören från Töreboda (alltså inte Malmö) som bland mycket annat uppfann brevbomben. Som skickades till direktörer för att spränga eller skrämma dem i "Socialdemokratiska domstolens" namn. En Baader-Meinhof-anarkism som aldrig blev populär i den svenska arbetarkulturen.

Jag rekommenderar för övrigt Björn Kumms bok "Terrorismens historia" som bl.a. tar upp upp Anton och ingenjörn. Även hans "Che" om Guevara. Jag måste snart på hans nya Tito-biografi!

Festivalkäk

Efteråt ville vi ha mat för att stå oss under kvällen. Jag och Lolla tog varsin ungersk korv med ajvar. Riktigt smarrigt! Robban ville vänta. Efteråt gick vi hem till honom (han bor i Malmö) och tog varsin snabbkaffe. Eftersom det är en kille med förträfflig musiksmak (han hade en Hellhammer - Satanic Rites-tröja på sig) satte han på en platta med Treblinka (Tiamats föregångare om nån blev orolig, killen har även en förträfflig röd smak för politik). Vi hann inte stanna så länge men det var skönt att komma ifrån festivalstimmet!

Lolla åkte direkt hem till Knislinge. Jag och Robban var inställda på Anna Ternheim. Eftersom han inte hade käkat och vi snackat om smålandsrullar ville han testa en sån. Han visste att jag var pank och ville bjuda mig på en. Sån omtänksamhet värdesätts!

Anna Ternheim

Vi missade början på Ternheim, men hon blev bara bättre och bättre. Även hon hade ett schysst band och det var kul att se en av killarna spela såg, en slå på pukor, en tjej sjunga o.s.v. Men basen är ju självfallet Ternheim själv med sin gitarr. När de mäktiga och suggestiva låtarna från senaste skivan spelades konstaterade vi att det var lite dumt vald scen. Det skulle kanske inte vara på Stortorget. Å andra sidan drar hon ju mycket folk och då satsar de på den scenen. Men det blev en grym känsla. När hon körde "Let it rain" ville man nästan att himlen skulle bli svart och blixtarna slå. Det kändes som att konserten blev tyngre för varje låt. Att höra trummor och slagverk som låter som en korsning av voodoo och krigstrummor är ... brrrr.... jag ryser av bara tanken! Men som sagt: hon är i grunden en soloartist! En jävligt snygg sån dessutom! Och som sista extranummer var hon solo med sin gitarr och framförde en stämningsfull (vilket allt hon gör är) sång. Jag är riktigt sugen på att se en längre spelning med henne. Gärna i en konsertsal eller nåt!

Bob Hund

Robban stack efter Ternheim, han skulle upp extremt tidigt och jobba dan efter. Om han läser detta vill jag verkligen tacka för gästfrihet, smålandsrullen (praktisk solidaritet!) och trevligt sällskap! Nu hade jag en jävla tur eftersom jag hade kunnat klanta till det rejält. Bob Hund började 21.30 och jag kom på att jag borde kolla när sista tåget hem gick. Tidigare hade det gått 23.28, men eftersom det var söndag gick det sista 22.28. Hade jag sett hela Bob Hund-spelningen hade det varit kört! Istället fick jag gå efter 45 minuter. Men nåja, det finns många festivalspelningar som varar mindre än så. Men de var så jävla BRA! Jag har konstaterat redan för tio år sen att det rör sig om Sveriges bästa liveband. Och det fick jag verkligen bekräftat nu!

Jag ska erkänna att jag blev besviken första gångerna jag lyssnade på nya skivan "Folkmusik för folk som inte är som folk". Men när jag hörde låtarna live var det en helt annan sak! De inledde med spacepopdängan "Tinnitus i hjärtat", följd av "Bli aldrig som vi, bli värre". Den senare gjorde där man stod framme vid scenen att man fattade textraden "dansmusik som inte går att dansa till". Helt genialisk musik där de kan leka med volymknapparna utan att det blir löjligt. Och refrängen, "Bli aldrig som vi, bli värre"!, var en perfekt uppmaning till publiken! Under följande "Hörlurar" gick publiken igång rejält! Nya "Blommor på brinnande fartyg" gav mig nästan gåshud, JÄVLAR vilken stark rocklåt! Titelspåret kan jag fortfarande inte riktigt med, haha!

Thomas Öberg var verkligen i sitt esse med sina balansövningar, lekar med konor och thrashande av mickstativ! När de drämde till med "Nu är det väl revolution på gång" var det direkt uppvigling! På högsta och bästa nivå! Han berättade vad Bob Hunds revolution går ut på: att varje individ själv ska göra vad de kan för att göra världen till ett bättre ställe. Var publiken beredda på att göra en sån revolution? Bra, då skulle Bob Hund stötta dem med sin musik! "Nu välter vi det där jävla pariserhjulet så det krossar varje bankomat!" Och refrängen var ju ren extas! Man ville verkligen göra revolution NU! Och det gjorde vi kanske? I våra hjärtan? Vi hade inte ihjäl några som Anton Nilsson eller smällde av direktörsfingrar som ingenjörn i Töreboda. Men sånt är väl onödigt när man kan göra en glädjens revolution med Bob Hund?

Trots att jag missade sista halvtimmen fick jag ändå musik så det räckte och blev över! Synth, rock (Öberg "bröt mot religionen som säger att man inte får spela högre än 100 decibel" och skruvade upp på en jättekona), dans och ... folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk!

Ytterligare en riktig höjdarfestivaldag med solsken, musik och vänner!