Jag blev aldrig någon varulv! Bara mångalen! Jag fick en sån lust att bara ge mig ut i månskenet! Jag gick ut på det öppna fältet. Gräset var vått men det kändes bara skönt att bli lite blöt om skorna. Jag gick tills jag bara såg gräs och buskar runt omkring mig. Omgivet av en krans av dimma. Luften var ljum. På Himlen lyste hon: Gudinnan! Måne! Luna! Omgiven av sina prästinnor, tärnor, stjärnor. Och ingav en sagolik känsla av stillhet. Jag ställde mig och bara betraktade fullmånen. Auran runt omkring. Närmast är det som den blå flamman underst i lågan av ett stearinljus. Denna höjs och sänks precis som lågan på ett ljus. Ytterst är det som en regnbågsliknande krona. Man kan stå och titta hur länge som helst. Som när man sitter och tittar in i en brasa. Ett dovt men ändå starkt och majestätiskt intryck. Fullmånen har en otrolig kraft. Efter en stund bröt jag min förhäxning och fortsatte att gå över fältet mot vägen. Dimman över marken var en av de tydligaste älvdanser jag sett. Det kändes som i en fantasy-film. Där skulle man hört en viskande röst: "Kom! Kom!" Jag hörde ingen röst men drogs dit ändå, det kändes som att älvdansen styrde över min vilja. Det kändes riktligt spöklikt. Jag undrade vad som skulle hända när jag kom in i dimman...
Ingenting hände såklart. Jag kom ut på ghettot igen. Men Hon lyste fortfarande framför mig, kanske ännu starkare. Jag var självfallet alldeles ensam. Folk gör inte sånt här även om de har semester och inte ska upp tidigt. Jag såg en katt. Och en igelkott. Djur som har den goda smaken att gilla natten och förvandla sig till silhuetter. Folk som hade sett mig skulle tro att jag var galen. Det tror säkert de som läser detta också. Jag blir kanske diagnosticerad som schizofren (vilket skulle vara en förolämpelse mot de som verkligen lider av schizofreni). Men detta är ingen psykos på det sättet. Jag förlorar inte verklighetsförankringen. Jag blir bara ett med min upplevelse. Upplevelser som är gratis och ingen plastig kommersiell "upplevelseindustri". Och jag får religiösa känslor som är så långt ifrån några dogmer eller skrifter man kan komma.
Men människor är rädda för natten. Det är Det Okända. Det ännu mörka i vår upplysta tidsålder. Men vi har en längtan dit. Titta på konsten. Romantikens dimhöljda mystik. Popkonsten. Tatueringarna. Omslagen på 90% av alla hårdrockskivor. Jag är förvånad över att rörelser som Wicca inte är större. Sociologen Max Weber menade för hundra år sen att vår moderna tid är "avförtrollad". Vi läser sagor och fantasy och Harry Potter. Det finns magi. Jag kände den nyss. Féer, älvor, levande buskar och träd. Inte farligt, men obeskrivligt spännande och fascinerande. Förtrollande!
Mångalenhet ja. Det är en vetenskapligt omtvistad fråga om fullmånens dragningskraft påverkar människokroppen. De naturvetenskapligt lärde vet inte säkert, och därmed knappast jag heller. Men jag kom att tänka på en sak. Samma lärde brukar ju säga att människan är anpassad efter dagsljus. Det är därför vi bör vara uppe då. Skulle det inte i så fall kunna vara likadant med fullmånens sken? Att vi har svårt att sova eftersom Naturen vill att vi ska passa på att göra saker då när det för en gångs skull är hyfsat ljust ute även på natten? Bara en mångalen tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar