Pojkar gråter inte....

.... men rediga karlar gör det! Skrev nyss ett snyftbrev till CSN där jag önskade uppskov och kraftigt sänkta återbetalningar. Denna månaden fick jag 7440 spänn av Jobb- och utvecklingsgarantin att leva på. Under existensminimum. Det innebär att CSN kräver runt 20% av min inkomst. Det klarar jag inte. Sen kommer de andra demonerna: el, tele, facket, TV, bredband, här-ska-du-få-din-jävel-för-att-du-försöker-leva-anno-2009-institutionerna... Jag har fått stänga av telefonen och klara mig på mobilen. Jag har fått offra flera av tidningsprenumerationerna som gjort livet lite värt att leva. Snart blir jag väl avstängt från Friskvårdshuset och kan inte träna nu när det blitt inomhusväder igen.

Det har handlat om prioriteringar. Och CSN är den största demonen. Får jag bara återbetalningarna rejält sänkta har jag råd att ringa, läsa och träna igen. Nu är frågan hur hårda de är i sin byråkrati. Det är en spännande väntan... ska jag lyckas reclaima min livskvalitet? Jag biter på naglarna som Musse biter på majskolven.... *pling* (hur ska ungarna idag med sina datorer fatta det skrivmaskinsskämtet?)