B-band al dente

Femte Malmöfestivalboken

Jag hade legat och läst länge och dämed sov jag länge. Dessutom sover jag som en stock hos andra! Johan väckte mig vid hyfsat sen middag, vilket var lika bäst! Solen sken över Malmö och vi spankulerade lite på Gustav Adolf och till Folkets Park där "hårdrockkvällen" skulle vara. Johan köpte varsin Arboga majsöl till oss på bolaget som vi drygade på! =P

B-banden

"B-banden" handlar här om Bonafide och Bullet. "Det har självfallet dubbel betydelse, eftersom de bägge börjar med B" tänker ni. Näää, det är bara därför jag skriver inom citationstecken. För det handlar enbart om b-band. Bonafide består av begåvade Malmö-musiker, men deras försök att imitera Bon Scott-AC/DC är pinsamma. Bullet brukar jag kalla "Bullshit" och är Svea Rikes utan tvekan mest överskattade hårdrockband. Jag kan inte fatta att de slagit igenom som de gjort i år. Jag såg dem för ett par - tre år sen på hemmaplan i Växjö Folkets Park som förband till U.D.O.. Bullet hade följt med U.D.O. på turné. Med sina nitarmband och vita Flying-V-gitarrer. Försökte låta och verka 1983. Men är helt talanglösa i låtskrivandet. Det tyckte jag då och det tycker jag nu.

Men i år hamnade de på plats sju eller nåt med sin nya platta. De har spelat på varenda jävla festival i sommar och varit förband till AC/DC. Men lika kassa som sist jag hörde dem. Den enda något så när vettiga låten är "Bite the bullet", som skulle kunna vara en Grave Digger-låt från "Heavy metal breakdown" då de krystade allt de kunde för att låta Accept... De visar iaf på att folk törstar efter ett nytt Accept, något som restmedlemmarna försöker få igång idag men aldrig kommer att funka utan Udo...

Bonafide funkade ett par låtar med, sen blev jag tvungen att gå en runda... Deras AC/DC-stölder och wannabe-pinsamheter kräver att man har mer eller mindre däckat. Men det var lite kul när Pontus Snibb, som inte är ett blöjbarn, kom ut till oss precis utanför konsertsalen och körde solo.

Men man träffade några bekanta! Mästerfotografen i lockar, Peter Nobis! Roger från Hässleholm, han med hårdrock som "socialt handikapp" (märk citationstecknen!) med familj; hans tjej har jag träffat varje gång, nu hälsade jag på lilla nytillskottet för första gången! Webmastern på Sweden Rocks message board sneglade mycket på mig men kom aldrig och hälsade... ;-)

The Soundtrack of our lives

Efter två bokstavliga B-band fick jag äntligen en underbart störtskönt fantastisk konsert: Ebbot och de goa gubbarna i The Soundtrack of our Lives! Det psykadeliska flummet i inledande "Babel on" bara fortsatte! Ett par nyare låtar drunknade i de ofta riktigt gamla godingarna! "Second life replay" med sitt "I Killed my self today" fick en nästan med i en ofrivillig musikalisk LSD-tripp där man stod bland fjortistjejer som satt och hällde i sig vin i gräset och gav det hela en riktig Woodstock-känsla!

I år hade nya ledningen för Malmöfestivalen svikit oss som gillar metal. Något som kommer att slå tillbaka på dem. Två B-band och Dead By April... De sistnämnda, radiopop med opassande inslag av "extremmetal-sång", kom inte hälften av publiken in på eftersom de var på ett ställe med för stor tillåten publik. Klantigt. Samma som med Maria McKee fast värre (och sämre).

Festivalkäk

När vi kom tillbaka blev det spagetti (icke al dente! ;-D ) och Johans goda köttfärssås! Och en trea fin-whisky! Sen säng!