Känslomässig utpressning

Det finns få saker jag tycker är lika fult som känslomässig utpressning. Om det är privatpersoner eller stater som agerar emotionell maffia kvittar lika. När högerextremisten Lieberman hänvisar till Sveriges "undfallenhet" under andra världskriget eftersom regeringen vägrar lyda den lille höken med sina bloddrypande klor och gör våld på vår yttrande- och pressfrihet. Sverige räddade livet på tusentals judar som flydde från Danmark och Norge under ockupationen. Däremot var svenska regeringen skamligt undfallande under Israels massaker på palestinska barn, infrastruktur, sjukhus och FN-institutioner i vintras. En massaker under en ockupation. Jag skulle kunna men nämner inte Lidice eller Warszawa. Inte för rädslan att kallas "antisemit" av de emotionella utpressarna i Knesset, utan för att det ofta är dumt att jämföra historiska detaljer. När paralleller till medeltida kristna och/eller korkat folkliga/kyrkliga antisemitiska idiotföreställningar om judar som käkar kristna barn dras är det lika dumt som osmakligt. Dessutom är det inte "fördomar om judar" som organstöldsartikeln i Aftonbladet handlade om utan om kriminalitet bland vissa soldater i ett visst sammanhang. I ett krig som inte är ett krig utan en blodig våldtäkt som strider mot all folkrätt, mänskliga rättigheter och internationella konventioner.

Privatpersoner i ens egen omgivning som utnyttjar det övertag som en gammal oförrätt ger är inte mycket bättre. De gör samma sak fast i mindre skala. Vem har aldrig hört ett familjegräl bara det senaste halvåret där inte gammalt skit dras upp som en utpressningsmetod för att få ett överläge och/eller sin vilja igenom? Sysslar man kanske rent av själv med sånt då och då? Ibland skadar det nog inte att obarmhärtigt skärskåda sitt eget beteende.