Alla andra bloggare har julkalendrar. Om jag också skulle? En lucka för varje dag? Grejen är bara att då är man förpliktigad att blogga varje dag. Vilket jag inte har lust till när jag t.ex. umgås med livs levande vänner jag är bortrest hos. Typ de närmaste helgerna. Kan vi inte se det så här istället:
Nästan varenda dag året runt sprutar jag ur mig blogginlägg. Som är som luckor i en julkalender. Med helt fantastiskt innehåll. Eller hur?
Men ni ska få en ljuvlig sång bara för att det är 1 december. Bara att klicka på länken underst.
Björn Afzelius fantastiska Atlantis måste vara den mest underskattade låt som gjorts på svenska språket. Sanslöst stark och episk. Och som säger det mesta om kärlekens väsen och maktrelationer. Otrolig lyrik och gitarrspel för övrigt. Nu vet jag iofs inte så mycket om kärlek. Men det låter trovärdigt.
Du för mej:
Nånting jag lärt mej jag ska njuta,
begagna och förbruka.
Jag för dej:
Inkarnationen av förtrycket;
En maktcentral av nycker
med rätten att förhåna
och underordna.
Du och jag;
tror oss ha genomskådat lögnen,
den gamla riddardrömmen.
Du och jag:
Två som är trötta på det gamla
beslutar att tillsammans
väva nya mönster
och öppna fönstren.
Så ger vi oss hän som en stormvind över sanden.
En berusande dans, vi är uppfyllda av ande.
I den benvita månglansen binds dom nya banden,
inget av dom ska nånsin gå av.
Aldrig nånsin.
Inte våra.
Dom är nya.
Dom är stärka
som tusen kedjor.
Gryningen:
Duvorna skakar av sej ruset
och kisar emot ljuset.
Sol igen;
strålarna visar varje dammkorn,
varenda fläck får framtoning
skuggorna blir dagrar
och ögat klarnar.
Vardagen:
Pliktar beblandar sej med famntag
som lekar gör med allvar.
Prövningen:
vad är erfarenheter värda,
vad vågar vi begära
av dom vi tror oss älska
och av oss själva?
Är nu viljorna redo att nötas mot varanda?
Är nu luften tillräcklig för båda två att andas?
Är nu kärleken där eller är det nånting annat?
Är det vi eller du eller jag?
Är vi redo?
Är vi starka?
Eller är vi,
som har lärt oss,
bara lata?
Den som lever för att äga
och inte ge nånting,
den förväxlar ofta kärlek
med vanlig förälskelse.
Men förälskelsen är flyktig
som själva sommaren.
Och vi måste också leva
med att det faller snö,
med vind och regn och köld.
Jag är ingen Gud, du är inte nån gudinna,
och jag blir aldrig slav, du får aldrig bli slavinna.
Men förmågan att älska är nödvändig att vinna
för att inte förlora sej själv.
Till det gamla,
till det enkla,
det bekväma,
till det mönster
vi måste bryta.
Skymningen:
Vi sitter vid elden som två narrar
och fryser så vi darrar.
Natt igen:
Stjärnorna ler åt människobarnen
som sitter i sin hage,
med ryggen mot varandra,
och håller andan.
Ändå styr vi mot reven och jublar när vi strandar,
ändå höjer vi stolta förgängelighetens kalkar,
ändå offrar vi allt på fåfänglighetens altare
där tusentals brunnit förut.
Helt förgäves.
Helt förbannat.
Helt förtrollat.
Helt förtvivlat.
Och helt förlorat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar