Såväl Tiamat som Immortal är klara för nästa års House of Metal! Vilket i sig borde båda för att göra det till en tradition att kombinera årets första hårt rockande festival med att hälsa på broder Daniel med familj!
I mars var första gången för mig. En polarexpedition till Umeå var inga problem. Inte heller att ta stadsbussen till Umeå city. Det värsta var blankisen på vägen till bussen. Men jag kom fram till hållplatsen. Där jag träffade en medelålders dansk som var på väg till samma festival. Han hade älskat Accept och U.D.O. sen 80-talet och såg nu fram emot att få se den lille köttbullen för första gången. Märkligt för en annan som inte ens har koll på hur många gånger det har blivit. På bussen kom jag att sitta bredvid en söt flicka som talade sig varm för Dark Tranquillity. Ett band jag nästan helt tappat kollen på de senaste tio åren. Det mest spännande var att hon berättade att de skulle ha en teckentolk för hörselskadade under konserten. Vilket måste vara en bedrift i sig; jag har suttit med texthäften och försökt förstå en bråkdel av Mikael Strannes minst sagt kryptiska texter. Men en dam stod där och tolkade framför headbangande fans. Det var en bra konsert. Att jag är dåligt inlyssnad på det nya materialet märktes, men med guldlåtar som Misery´s crown, Final restistance och Thereln i slutet var igenkänningsfaktorn högre.
Jag avstod från starkvaror denna festival, men satte mig i "ölkällaren" och lyssnade lite på Metallica-coverbandet Sad But True. Tja, de körde bra låtar och sångaren hade ett riktigt (eller smått överdrivet?) James Hetfield-skägg.
Så vart det dax för festivalens stora krock. Som sagt har jag sett U.D.O. ett flertal gånger. Med Ghost var det annorlunda. Jag förväntade mig magi. Jag upplevde magi. Svarta kåpor med guror. En doft av rökelse från ett svingat rökelsekar. Sångaren som kommer ut och ger de närsta kring altaret (=scenen) nattvarden i form av vin från en kalk. Och de magiska sångerna (tyvärr minus Genesis och Deus Culpa) från Opus Epomymous. Detta var innan de började med den hyfsat oväntade Beatles-covern Here comes the son. En kort spelning. Som gjorde att jag även hann med lite klassisk tysk heavy metal. Och barndomsminnen.
Jag kom in mitt i Midnight mover. Hann avnjuta klassiker som Man and machine och självfallet allsångsvrål som Balls to the wall och Fast as a shark. Stefan Kaufmann var i sitt esse och Herr Dirkschneider ägde scenen. Dansken var överlycklig när vi sågs efteråt. Och jag tar igen det jag missade på Helgeåfestivalen i Knislinge i sommar.
Dag två. Äntligen, för första gången på år och dag, var jag med broder Daniel på konsert igen. Vi såg lite FKÜ, men jag blev mest skrattnödig. Vilket jag förvisso även blev när vi såg Impaled Nazarene. Sångaren Mika Luttinen skrädde inte på könsorden och svärorden. Och talade bestämt om för oss att svenskar är jävligt mesiga och finnar är oerhört tuffa (och jag som hängt i baren med honom i Kristianstad och allt). Men konserten var såklart tuff på riktigt. Med flera låtar fråm Suomi Finland Perkele. Perkele! Vittu! Ghettoblaster!
Min stora huvudattraktion var Triptykon. D.v.s. Celtic Frost utan Martin Ain. Publiken var skrämmande gles, vilket tycks ha påverkat Thomas Gabriel Warriors redan sammanbitna min. Mellansnacket komprimerades till giftiga sarkasmer. Och visst svek publiken (och jag kan höra polaren Andreas reaktioner trots att han inte var med utan fick hålla till godo med mina och Daniels mobilbilder). Men vi var saliga. Wooooh! Procreation of the wicked! Babylon fell! Circle of the tyrants! Rökmaskinen användes friskt och skapade Synagoga Satanae till en auktoriserad svart mässa (utan Martin Ains mässande). Goetia var tyvärr lite nerkortad, men avslutande The Prolonging var ett enda långt transcendentalt doom-rus. Däremellan bjöds vi även på lite Hellhammer i form av Messiah. Sataniskt. Förtrollande.
Samael gick på. Och nu kan vi snacka om publik. Det är nog det närmsta ett raveparty jag varit på. Det behövs tydligen bara en aning elektronik och mindre av frostig monotoni för att erövra platsen från storebror (Celtic Frost) som nummer ett på den schweiziska metalscenen. Man rycktes verkligen med. Och bländades av bildspelet. The Pentagram kom oväntat tidigt. Och nya alster som Antigod satte sig direkt. Bländande. Efteråt känns det som en värdig grande finale på en arktisk metalfestival jag bara måste återvända till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar