Svart sabbat och rosa-grön röra

Midnatt. Storm. Fullmåne. Dramatik. Lever det hårda rocklivet med kaffe, pepparkakor och Black Sabbath. Har t.o.m. tänt ett svart ljus. \m/

Jag undrar om jag inte börjar bli en stor pojke. Till middag (dock väldigt sen) blev det en riktigt rosa-grön röra med lax, bacon, paprika, purjolök, blomkål, broccoli, oliver och en burk red curry thai-sås. Isvatten till detta. Nyttigt så det bästan är glyttigt. Har jag gått och blitt hälsofrälst? Närå. Det riktigt hårda livet börjar i Karlskrona om 14-15 timmar!

Tittade på Black Sabbath - Classic albums: Paranoid. Och fortsätter med själva skivan nu. Det är helt enastående. Jag fattar inte hur man kan göra skivor och låtar som är totalt omöjliga att tröttna på. Och vars musikalitet man ständigt slås av trots att man lyssnat i ett kvarts sekel. Det är inte bara de tunga doomiga riffen. Det är taktbytena. Det är jazz- och bluesinfluenserna. Det är förmågan att skifta i låtarna utan att det blir "proggigt" och "tekniskt" för syns skull. Det blir hemskt och skitigt. I sin allra mest positiva innebörd.

Igår var jag och Steve i Vietnam. Först med Joan Baez, sen med Leonard Cohen. I varsin musikdokumentär. Året var 1972. Nu var det 1971. Och bomberna haglade ännu mer från B-52:orna. Fattiga kvinnor och barn i rishyddor utsattes för amerikanernas övergrepp. Fattiga amerikanska pojkar långt hemifrån rökte på, söp hårt, sköt heroin och tappade verklighetsuppfattningen. Geezer Butler skrev texter som War Pigs och Hand of Doom. Om Satan. Som inte är en religös figur utan en "warmongler" som försöker lura i arbetarklassen att kriga för honom. Black Sabbath var politiskt progressiva och samhällstillvända. De var en del av flower power och hippies. Men ändå de fyra arbetarklasspojkarna som stod utanför. Som sjöng om de verkliga problemen. Nattsidan. Som förmedlade apokalyps snarare än hopp. De sanna romantikerna som ville fly jordelivets hopplöshet och förtvivlan i vackra rymdodysséer. Och/eller vansinnestrippar. Som skapade odödliga klassiker som Paranoid och Iron Man. Och smäktande förtrollande ballader som Planet Caravan. Vansinnes-flum som Fairies Wear Boots. Name it! Fuckin' name it!

Som skapade hela jävla metal-genren. Som fortsätter att förgrena i sig i oändlighet. Black Sabbath är bland det största som har hänt. Om ett halvår ska man se dem igen. I Malmö. Mer än 40 år efter nämnda platta. Och är man 40 är man nästan en stor pojke.