"Varför ska man mocka skit i en ladugård? När man kan spela gitarr, dricka sprit och jaga flickor?"
Ett citat av Mikael Wiehe som jag kände intuitiv sympati inför. Men direkt fick kritik från vänsterhåll. Vars sammanhang jag inte känner till (Så mycket bättre?) men väljer att svara principiellt:
Som marxist håller jag inte helt med om att det måste handla om att vara "lat", "osolidarisk" och "för fin för att knega". Marx menade att mänsklighetens mål är att varje individ ska få förverkliga sig på ett kulturellt och själsligt plan. Men hindras idag (liksom på 1800-talet) av kapitalismens ekonomiska bojor och ojämlikhet beträffande förutsättningar. En lutheran skulle nog hålla med och mena att livet är att bedja och försaka och digna under den av Gud tillsatta överheten. Att arbete är ett nödvändigt ont man lider (under) för att uppnå salighet (analogt med Jesu självoffer). Det är tyvärr något som ännu kännetecknar den svenska arbetsmoralen (och marxismen är idémässigt anfrätt av den hegelska kristna filosofin vilket märks extremt i protestantiska länders borgerlighet och arbetarrörelse). Jag skulle hellre hänga på Nietzsche och hänga Gud. Om det är en sado-masochistisk Gud som trycker ner folk och ersätter stentavlornas bud med Jantelagen. Arbetarnas mål måste vara högre än skitjobb. Och att tvingas till förnedring. Arbete ska vara ett kärt nöje. Ett kreativt skapande för förbättring. För sig själv och för alla. På pappret kan alla bli en "self made man" (vart tog "woman" vägen?). Såna som Wiehe får kulturell frihet idag (mot att de kanske korsfäster sig för 30 silverpenningar på Kung Kapitals altare) och tjänar dessutom pengar och får läge till att supa, knarka och knulla. Skulle jag själv hamna i ett sånt läge ikväll: why not?! Och själsligt tvingats till att skriva utlämnande låtar om vilken svikare jag är. Medans musikindustrins magnater fått extra julbonus av mitt samvetes kvarskatt och riskkapitalistiska räntesats. Frihet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar