Detta har varit ett mycket, mycket speciellt dygn. Med allt från starkaste glädje till djupaste sorg.
Vilket ju andas väldigt mycket Dan Andersson. Jag vill verkligen tacka Stefan Kress för vår förtrollade kväll med Sofia Karlsson i Lund. Och att Stefan "tvingade" mig att stanna kvar vid signeringen tills det bara var vi kvar.
Jag hade ingen skiva eller notbok att få signerad. Men hon skrev så gärna på min biljett. Och ritade en blomma. Jag sa till henne att jag kom direkt från min pappas begravning och att föreställningen var vacker. Och att jag var glad att hon (demokrat som jag är ändrade jag snabbt till "eller ni") spelade och sjöng mycket Dan Andersson. "Det passar ju", svarade hon. Jag tackade och klappade henne på handen. Senare propsade Stefan på att vi skulle bli fotade med henne.
Eller vad säger jag? Ni ser ju själva tvivelsutan på bilderna hur sympati, tycke och kärlek uppstår! Snart kommer vi att leva lyckliga i alla våra dagar! Snöhöljda blondiner med vildvuxet hår!
Denna min älsklings sång (medveten särskrivning) sjöng hon enbart för mig från scenen. Sången som så ofta värmt och tröstat mitt vinterhjärta. ♥
Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.
Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!
Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar