Sov då, pappa

Vargen ylar i nattens skog
han vill men kan inte sova

Vi var hos pappa idag. Jag och mina systrar Sara, Maria och Emma.

För hon vet att det är sant det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig försent

Men det är försent. Det finns bara två lägen: dvala eller alla helvetets smärtor. Gud dödförklarade han senast igår. Nu är det allra bästa att bara somna in. Lugnt och smärtfritt.

Sov, du lilla videung, än så är det vinter
än så sova björk och ljung, ros och hyacinter

Mina tårar började rinna när Emma sjöng tyst och fint för honom. Där hon satt och höll om honom. Själv klappade jag honom på pannan och sjöng Joddla med Siv:

Kalle han är en fågel och han bor i en gran
Granen är full av kottar men det gör ändå Kalle inget
För Kalle han har en granne som bor i en annan gran
Och Kalle går och hoppas att det är en kvinnlig svan

Han är så fin där han ligger och andas bakom den immiga och skavande masken. Vacker. Trots cellgifter har han så fint och lent hår och skägg. Stora tjusiga ögonbryn som jag också vill ha när jag blir stor.

Morfin och smärtstillande. Det är det enda nu på slutet. Önskar att han släpper taget och somnar.

När jag gick smekte jag honom försiktigt på pannan och skulle säga Hej då. Istället blev det Sov då, pappa. Det kan ha varit mina sista ord till honom. På sätt och vis önskar jag det.

Sov, Kalle Lund. Sov.