Midnattspromenad. I mitt eget lilla sagoland. Varför tjatar jag om mina nattliga vandringar? Det är ju samma runda varje gång och bara jag? Men det är inte så. Det är olika vandringar varje gång. Olika själsliga vandringar. Och jag vet aldrig var jag kommer att hamna. Det är inte ens bara jag.
Nu regnade det och blåste. Och det var sagolikt. Det strilande regnet var som silverstänk från himlen. Marken kändes fuktig och mjuk att gå på. Vinden smekte mig ömt framåt. Hela jag kändes lätt som luft. Eterisk. Inte minst sinnet. Jag tror rent av att jag kände mig lycklig.
I den tätnande skogen kände jag trollens närvaro. Men jag var inte rädd. Jag blev bara skrämd när ett par kor eller tjurar kom springande ett par meter från mig vid sjöängen. Det var inte Minotaurus. Trots att skogsvägarna var som labyrinter i mörkret. På grusvägen hem mötte jag flera paddor. En riktigt stor. Paddor är förtrollade djur. Förr trodde man att de tillhörde djävulen. Liksom nattens andra varelser. Som katten. Igelkotten, den mest mystiska av dem alla, vet jag inte.
Troll och trollskog. Nu börjar det väl ändå gå troll i skallen på mig? Jag vet vad ni tänker. Att jag börjar bli knäpp. Och det börjar jag också. Men inte i mitt lilla sagoland som tvärtom renar mitt sinne. Knäppheten slår till hemma framför TV:n eller datorn. Som jag kanske inte borde knäppa på.
Istället ska jag lägga mig med Våra mest älskade sagor. Med illustrationer av John Bauer. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar