Ironien och Medlidandet

Plötsligt händer det! Efter ett halvår fick jag en rolig kommentar på ett blogginlägg som gjorde min dag:

Lotta sa...
Detta måste vara bland det absolut löjligaste jag läst. "Känner mig riktigt vuxen, manlig, farlig, stenhård och tuff." Är du på riktigt?

Seriöst kan jag förstå om folk inte blir kloka på denna min lilla blogg. Jag kan själv verkligen inte påstå att jag är konsekvent i sättet att skriva. Och har inte lust att vara det heller. Ser det hellre som en liten experimentverkstad.

Dessutom tror jag på Den Perfekta Balansen. Och vill citera ett citat i ett citat jag hittade i en gammal bok på jobbet:

"Ju mera jag tänker på våra livsproblem, desto mer övertygad blir jag, om att vi borde välja Ironien och Medlidandet till våra domare och bisittare, liksom de gamla egypterna anropade gudinnan Isis och hennes syster Neftys till förmån för sina döda.

Ironien och Medlidandet äro båda goda rådgivare; den förstnämnda gör livet behagligt med sitt leende; den andra helgar det med sina tårar.

Den Ironi jag åkallar är ingen grym gudomlighet. Hon hånar varken det sköna eller kärleken. Hon är mild och vänligt sinnad. Hennes löje avväpnar, och det är hon, som lär oss att le åt skurkar och dårar, som vi, om hon icke funnes, kanske vore nog svaga att förakta och hata."

Och med dessa visa ord från en mycket stor fransman bjuder jag eder farväl.

(Hendrik van Loon - Mänsklighetens historia. De ungas världshistoria)