Septembernatt

Första september. En klar dag med stekande sol lovade en klar och spännande natt. Och det blev en nattpromenad på näset. Min "lilla" runda till sjön och tillbaka.

Det var något speciellt inatt. Stjärnhimlen har sällan varit så stark och så klar. Stjärnorna syntes så nära. De ljusa molnen syntes så nära. Som om rymden inte var en evighet jag stirrade ut i. Var det universum som börjat implodera? Dra ihop sig som ett pumpande hjärta? Där jag stod mållös i dess kammare? Himlen kändes som en glaskupol över mig. Som en sån där julprydnadsak man vänder på och så snöar det.

Även träden kändes nära. Som stora svarta lurviga jättar med många och långa armar. Jag såg saker framför mig som inte fanns. Svarta silhuetter. Sjöfåglarna var sjövilda. Och många. De syntes inte. Men hördes. Rejält. Även de ytterst nära. Saker föll från trädens kronor och dunsade i marken precis bakom mig.

Skogsdungen vid sjön. Jag förflyttade mig tusen år tillbaka. Tvåtusen år. Om sjöfåglarna förde tankarna till en häxsabbat nu så undrade jag vilka kultiska riter som faktiskt har utförts här. Jag kunde tänka mig allt ifrån människooffer till rituella samlag. Under min senaste midnattspromenad här blev jag dyster och melankolisk. Nu blev jag upprymd. Upphetsad. Även på det sättet. Jag fantiserade om älskog med en kvinna. Kände mig fångad av en makt utanför mig själv.

Sjöfåglarnas skrin blandade med kornas råmanden. Jag mötte en vit kossa på hagen och vi beskådade varandra en stund. Kom att tänka på urkon Audhumbla och jätten Ymer i den fornnordiska mytologin och kosmologin. Som skapade Jorden vi ännu går på.

Jag lovar att jag inte ätit några magiska svampar. Inte ens en trattkantarell. Det behövs inte för att se, höra, känna och uppleva saker en sån här natt. Som är magisk i sig. Är inte årstidernas växlingar magiska så är inget det. Moder Natur ristar sina egna trolldomsrunor.