Historia, socialism och poesi

Det är intressant med historia. Klyschan är ju att man ska "lära av dåtiden för att förstå samtiden och kunna möta framtiden". Men så är det. Rent objektivt.

En vis skäggig man sa en gång att historien alltid upprepar sig: "första gången som fars, andra gången som tragedi." (Eller var det tvärtom?)

När jag plöjer igenom och smygstuderar svensk historia från slutet av 1800-talet till 1930-talet (1940-talet och framåt känns mycket mer "modernt" än vår egen tid) får jag läskiga deja-vú-upplevelser. Debatten låter exakt som idag. Arbetsmarknadspolitiken. Socialpolitiken. Det argumenteras med precis exakt samma ord.

Men det finns ett stort aber. På den tiden fanns det en socialistisk motvikt. Det finns det inte idag. Själva ordet socialism är tabu. På exakt samma sätt som kommunism var det igår. Jag minns att socialdemokratin pratade om "demokratisk socialism" på 1980-talet. Ordval som aldrig skulle användas idag. Idag predikar Håkan Juholt baklängesorden "social demokrati". Sak samma kanske. Men det är slående att S-ordet tycks verka som ett (s)pöke i arbetarrörelsen.

Detta socialistiska spöke finns lyckligtvis ännu hos Vänsterpartiet. Som även de kallar sig "demokratiska socialister". Och det är bra. Jag har själv börjat kalla mig "frihetlig demokratisk socialist" (innan jag tog steget till V-medlem). Att däremot förtränga K-ordet i ett parti som från början av 1920-talet till 1990-talet hetat antingen Sveriges Kommunistiska Parti eller Vänsterpartiet Kommunisterna är enbart löjligt. Å andra sidan är det både förlåtligt och förståligt. Jag tog avstånd från den auktoritära och elitistiska leninismen redan i början av 1990-talet. Vilket känns som ett stort steg åt vänster.

Jag kommer framöver att fokusera en hel del på socialism i min blogg. Det är inte som jag är "nyfrälst". Det är snarare min roll som historiker. Med en vilja att driva utvecklingen framåt.

Jag kommer även att spruta ur mig gamla dikter och lidelsefyllda citat. "Idealism!" spyr kanske någon källar-marxist ur sig. Inte alls. Människan är till största delen en känslovarelse. Dikter, sånger, konst och personliga betraktelser påverkar både etos och patos. Som är det som de facto driver ens engagemang för en rimligare värld. Annars skulle man vara en "realpolitisk" och "pragmatisk" nyliberal. Alltså hamna i samma fålla/fälla som de forna folkrörelserna Centerpartiet och Miljöpartiet.

Jag lusläste boksamlingen Arbetets Söner igår. Från 1950-talet. Hela första bandet, Pioniärtiden, med betoning på den socialistiska "väckelsen" i slutet av 1800-talet, bestod nästan enbart av 500 sidor diktanalys. Vi är som sagt tillbaka där igen. Politiskt. Vi måste ha vänstertrubadurer som Kristian von Svensson och proletärpoeter som Jenny Wrangborg!