Tomhet eller dumhet?

Även idag har jag suttit och inventerat böcker i arbetarbiblioteksmuseet. Vilket självfallet är ett paradisiskt jobb. Och allmänbildande.

Det slår mig hur många av romanerna förr inleddes med aforismer eller tankespråk. Vilka faktiskt kan få mig till eftertanke. Som denna:

Endast de som ha mod att mista sig själv,
ha makt att vinna hela världen.

Jag tror nog att detta kan vara helt sant. Men är det värt priset?

Vad är det värt att begå våldtäkt på sig själv? Makt? Karriär? Kärlek?

Jag är kanske inne i en svart period nu. Och kom på en egen liten aforism:

Hellre tomhet än dumhet.

Men det kanske är jag som är dum? Kanske både dum och tom?