Det är lätt att fastna i arbetarbiblioteksmuseets alster. Om romanernas litterära kvalitet går att diskutera (fast helst inte) så var det en fröjd att sätta tänderna i Fridolins poesi av Erik Axel Karlfeldt! Redan då var både reptilernas och den unga qvinnans sanna natur vetenskapligt dokumenterade. Som i Ormvisa:
När jag i marken vandrar, vill jag min flaska ha,
blott därför, att mot ormars gift det starka är så bra.
Men tänker jag på ormen, så minns jag allt en ann,
en falskare och halare och svårare än han.
Det sägs att ormen lurar inunder gröna träd
och blickar mildt och tjusande på fågelen så späd.
Men flickan går på hvarje stig, och hennes trollblick far
hvarhelst en rock hon skådar och hör ett stöfvelpar.
Uppå sin buk går ormen och äter bara jord,
men flickan vill ha sockermat och silfverfat på bord.
En orm kan läras dansa till dårars tidsfördrif,
men flickebarnet dansar visst re´n i sin moders lif.
En enda gång om året ömsar ormen skinn,
men åtta dar i veckan byter flickan sinn.
Om ormen dig besviker, han biter blott din häl,
men kvinnosvek kan stinga till döds en ynglings själ.
Nu slutar jag min visa om det skadliga djur
och hastar öfver skogen till min flickas lilla bur.
Och visst är det väl så, gossar?!!!
Ändå fann jag ett revisionistiskt citat av Verner von Heidenstam:
Det kvinnligt veka i människosinn´ skall frälsa världen och ringa i förbrödringens framtidsrike.
Hmmmm......
2 kommentarer:
Tycker faktiskt mycket om det där sista Heidenstam citatet...
Gillar det själv! :-)
Skicka en kommentar