Dagens Dan Andersson: Minnet
Och solen sjönk så sakta,
i stänk av guld mot bergen
Precis exakt så var det när jag gingo/åkte hem från Statarmuseet i eftermiddags. Inga berg direkt, men ovanligt kullrigt kulligt kuperat för att vara Skåne (såsom jungfrubröst). Guldkantad solnedgång över snövita slätter. Sagolikt vackert. När jag kom hem 3,5 timme senare lyste månskäran magiskt starkt.
När jag åkte dit imorse var det såklart mörkt. Man är inte riktigt vaken när man gått upp klockan fem (men gudskelov slipper man gå upp och dra 20 ko-kreatur i spenarna halv fyra som statarhustrurna). Då är det himmelskt att slippa köra bil (som när jag jobbade på Volvo och gick upp vid fyra). Istället kan man vila ögonen och halvsova på tåg och buss. Lyssna på ljuv musik. Typ Sofia Karlssons Svarta ballader (Dan Andersson-tolkningar i vänaste folkton). På något mystiskt vis är många, många flickor på dessa allmäna kommunikationer änglalika väsen där och då.
Jag skrev på Facebook:
"Är alla flickor jättesöta på morgonen? Eller är det som man halvdrömmer än?
Både på tåget och bussarna... Fast man kanske är mer mottaglig på morgonen?"
Marie svarade:
"det kallas KÅT =D"
Jag svarade tillbaka:
"Haha, mer hålla handen än hålla tutten-känsla. Fast steget är såklart inte långt. ;-)"
Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himlens kalla stjärnglans
såg jag ditt mörka hår.
Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får,
och nu är allt ett minne,
en saga från i går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar