Sippa barnböcker - om kapitalistisk stalinism

Jag har som ni säkert märkt en fäbless för barnböcker. Nyligen skrev jag om Kalle Linds Proggiga barnböcker som årets måste-bok. Tidigare i år skrev jag om debatten kring censurerade svenska barnböcker.

Japp, censurerade. Jag vet inte hur hårda de var i DDR. Kanske tilläts enbart John Blund? Å andra sidan rasar ju en debatt just nu om regeringen ska förhandsgranska public service-TV eller inte. Politiskt styrd media samtidigt som Vitryssland vittnar om nytt valfusk. Går detta igenom är Sverige fan i mig den sista Sovjetstaten. Om inte värre.

Nu handlar det dock inte om kommunistisk censur utan om kapitalistisk. Förlagen släpper (såklart) bara igenom sånt som är kommersiellt gångbart. Vi lever ju ni ett flexibelt samhälle. Där mamma och pappa eller annan vårdnadstagare ska ställa upp och jobba när som helst. Då ska Lillan och Lillen kunna läsa sin egen godnattsaga. Och somna gott. Utan frågor till sagoberättaren. Oförargligt gullepluttigt nonsens. Feelgood för födda små förlorare. Nymoralism. Ren jävla barnmisshandel.

Barnens Bokklubb riktar berättigad kritik:
– Marknadsavdelningarna verkar bestämma allt. Och de unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan, sa exempelvis Viveca Lärn i artikeln.


Jag är övertygad om att man kan och ska prata med barn om i princip allt, säger kulturskribenten Pia Huss som skrev artikeln.

Hon fick – och får fortfarande – enormt mycket reaktioner på det hon skrev. Och hon blev förskräckt över hur många som verkade tycka att det svåra och fula inte hör hemma i böcker för barn.
– Kärnfrågan i diskussionen är för mig att barnkulturen och barnböckerna inte ska förfegas och/eller börja användas som pedagogiska exempel i försök att forma sina läsare.

En av de som hördes i debatten var författaren Ulf Stark, nu aktuell med boken Tyra och storgrubblaren. ”Präktifiering” kallar han det som han anser håller på att hända i litteraturen:
– Bort med det opassande, det som kan störa, reta och leda till returer! Ut med det skrämmande, det som kan oroa, det som måste förklaras. Böckerna ska inte väcka besvärliga känslor. De ska vara varma och mjuka – och korta – så att barnen somnar snabbt och lugnt om kvällen.

Ulf Stark tror att det finns flera orsaker till utvecklingen. Dels pekar han på en växande moralism, dels på att småbarnsföräldrar får allt mindre tid över.
– De överlåter läsandet till barnen själva allt tidigare, och då blir böckerna ett slags ställföreträdande föräldrar. För förlagens del handlar det om ökad populism, som följd av en ökad press att göra vinst på varje bok. Så siktar man på det som man tror att marknaden efterfrågar: dels det pedagogiska, dels det ofarligt spännande och småroliga, säger han.

Författaren Gunilla Bergström, aktuell med boken Alfons med styrke-säcken, håller med. Hon känner igen problematiken även om hon själv aldrig har drabbats. Hon är så gammal och välkänd att ingen vill knorra med henne, säger hon och skrattar.
– Hela samhällsklimatet har blivit så tveeggat. Man ska dels vara jättemodern och radikal, dels moralistisk och skydda sina barn.

I hennes böcker om Alfons har pappan alltid rökt pipa, och inte slutat trots att hon har fått kritik för det.
– Att röka står för mig för mänsklig svaghet. Människor har sina laster, och jag vill vara ärlig med barnen, säger hon.

Hujedamej! Men som Alfons-mamma säger:

– Var inte så rädda! Ibland är böcker dåliga, ibland är böcker bra. Barn kan sålla, så lita på dina ungar. Vi måste lita på att de faktiskt har eget omdöme.


Unghögern har i decennier gnällt över hur Staffan Westerberg och "tjeckiska dockfilmer" (en mer korkat fördomsfull än kulturpsykologiskt riktad kritik) "traumatiserat" dem. Pekpinnarna har styrt. Barnens rätt till sin fantasi har politiserats. Och blivit tråkig, enögd och stelbent. Dumma, knäppa och onda socialister. Kom nu då? Vaddå? Barnprogram från VPK!

Borgarregeringens kulturpolitik har från första dagen varit kulturskymning. En bok för alla har lustmördats. Fri entré på museer har avskaffats. Bibliotek privatiseras eller "kundanpassas" så att USA är mer progressivt i folkbildningstanken.

Jag saknar inte det kalla kriget, stalinismen och det egentligen smygfascistiska 70-talet. Men jag kan känna en viss nostalgi över Staffan Westerberg i en tid vilse i pannkakan. Och över John Blund i barnpropagandafilmerna för de nygrundade östtysk-svensk-sossiga sovstäderna. God natt!

Barnens Bokklubb - Vad får en barnbok innehålla?

Lillpotäten