After gym med Steve i Helvete. Myspys med tända ljus, kaffe, pepparkakor och fantastiska No direction home om och med Dylan. Inte hela dock. Men de tre första timmarna från den viktigaste perioden: den akustiska.
00-tals-Bob berättar själv sina musikaliskt kinematografiska memoarer. Fantastiska upptagningar från 60-talet uppfyller en med magi och tidsanda. Och vilket panteon av kulturpersonligheter: Joan Baez, Allen Ginsberg, Woody Guthrie, Johnny Cash....
Mytbildningen slås i kras. 20-åringen som ljugit om sitt vagabondliv. Som visade sig vara en ren wannabe och copycat. En snäll och beskedlig "vanlig" grabb. Som lyckades ta stafettpinnen från gamla vildmarksproletärer till folksångare i Mellanvästern. Och blev en symbol för en generation. Den som ville förändra och förbättra världen. Fast han egentligen ville vara "opolitisk". Men som ännu är den stora källan till inspiration för oss som aldrig skulle överlevt McCarthy. Och våra barn. Och barnbarn. Och barnbarnsbarn.
Idag är han seg som ek. Men hans ande lever vidare genom historiens stafettpinne. Som den unge killen på bilden. Känner ni inte igen honom? Säg det om 40 år!
2 kommentarer:
Underbar blogg igen! :-) Bob Dylan :-) Behöver inte säga mer :-) Tack för de fina orden broder ;-)
;-D
Skicka en kommentar