Kali Sutra - Kärlek, sex och väninnor

Det var år och dag sen jag senast kände mig riktigt förälskad och kär. Kanske för att jag har motsvarande känslor för mina väninnor på "kompisnivå"?

Hur menar jag då då? Exakt som jag skrev. Jag tror inte att jag har en enda väninna i vars famn jag inte skulle vilja somna och vakna. Jag har bara väninnor i vars ögon jag drunknar. Som spricker upp i jätteleenden precis som jag. För att det uppstår en sån ömsesidig växelverkan mellan varandra. Och då vill man kramas. Och pussas.

Det är inte särskilt kontroversiellt egentligen. Bara konstigt att inte många fler är likadana. Kärleken slår inte som en blixt från en klar himmel. Av bevingade gudomliga väsen. Den styrs inte av en relationsskadad Idol-jury på Olympens höjd. Den är psykologisk. Biologisk. Kemiskt betingad. Av syror och annat på vissa ställen i hjärnan. Kärleken är definitivt inte konstant. Den är en process. En kemisk sådan. Den "utvidgar medvetandet" på samma sätt som LSD eller meditation gör det.

En vanlig och helsjuk föreställning är att "man inte kan rå över känslor". Men då tror man på Hera, Athena och Eros igen. Jo, det kan man. Man kan rentav styra dem. På samma sätt som man kan fixa fram en perfekt temperatur med element och vattenkranar. Eller kläder. Medelst känslor.

"Infall" då? Och är jag helt jävla befriad från romantik? Tvärtom. Jag tror på Kärlek vid första ögonkastet. Men det bör man ju inte göra. Enligt den moderna myten. Då kan man bli bländad och bedårad. Bedragen. Men nu kommer det biologiska in igen. Ögonen är bokstavligt talat själens spegel. Däri kan man läsa precis allt. Bakgrund. Längtan. Vill det sig väldigt väl kan man rentav se direkt om man är ämnade för varandra. Man behöver inte ha en testtid med sjukliga regler som går ut på självbedrägeri/vanligt bedrägeri.

Den mänskliga hjärnan har olika "belöningscentra". De limbiska. Att befinna sig i ett limbo innebär att man är i ett svårdefinierat "mellanstadium". Här nånstans vill jag placera känslorna jag är ute efter. Många känslor är lättplacerade. Irritation. Ledsnad. Glädje (om än spontan). Men inte kärleken. Den kärleken jag syftar på.

Klart att jag inte går och drömmer om mina väninnor dagligen och stundligen. De revolutionerar inte mitt liv som en äkta förälskelse gör (en förälskelse är en "revolutionär rörelse", läs sociologen Alberoni!). Men jag drunknar lika lätt i deras ögon (deras själars spegel) som i de utvidgade pupillerna på en som jag "officiellt" skulle vara kär i. Drömmer om dem gör jag däremot. Definitivt. Utan minsta tvekan. Vill somna och vakna i ett fast famntag hos dem. Inte för att Kärleksguden vill det och jag träffas av en vådaskjuten pil av en ren slump. Utan för att Evolutionen vill det. För att vi helt vetenskapligt passar för varanda. Ibland är det naturvetenskapligt krassa fan så mycket mer romantiskt än det drömda romantiserade.

Eller drömda och drömda. Att lyssna på sina drömmar är bland det vettigaste man kan göra. Hjärnan bearbetar saker hela tiden. Och är bäst lämpad till det. Det är snarare fråga om att sluta leva efter och eftersträva idiotiska sociala konvensioner.

Hur många förhållanden skulle inte kunnas "räddas" om folk insett att känslor inte är statiska? Att de tvärtom utgör en (kemisk) process som kommer och går? "Mina känslor för dej har svalnat" är ett klassiskt klyschigt argument för att göra slut på ett förhållande (= religiöst omstöpt sakrament). Förälskelsens bokstavligt talat narkotiska rus lägger sig (lyckligtvis) ganska snart. Tror man nåt annat är man antingen fördummad, korkad eller en ren junkie.

Fy fan! Är jag lika äcklig på andra sätt? Vill jag ha sex med mina väninnor också?

Som fan! Först håller jag med Kerstin Thorvall (V.I.F.) om att "ha sex" är ett äckligt ord. Som att ha en sjukdom. Men är det märkligt om man vill gå "hela vägen" med tjejer man vill krama, pussa, drunkna i ögonen på samt somna och vakna intill?

Jaja, jag har väl ändå inga väninnor kvar efter att ha skrivit detta! Ärlighetens pris! Sanningens offer!