Rockweekend är desperata och kränger merch så de får kramp. Jag tar inte ställning och vill inte lägga mig i. Det får de sköta själva uppe i Hellsingland. Jag har haft två underbara somrar på den festivalen, utanför Bollnäs och utanför Söderhamn. Och jag vill jättegärna komma tillbaka för tredje året på raken. I synnerhet som jag vann en livstidsbiljett till festivalen. Det har bara inte blivit av att jag bloggat om årets upplevelser. Så - från en julihelg där t.o.m. en soltaliban som jag plågades av solen till er alla:
Arrangemanget
Arrangemanget var katastrofalt. Man skrattar åt det istället för att bli förbannad. Trots allt dog ju ingen. Vilket är ett under i sig.
Det hela utspelade sig på Moheds flygplats för sportflygare ett par mil utanför Söderhamn. Den gamla damen vi frågade om vägen var busschaffis och gav oss en gratis skjuts. Högst ämabelt. Söderhamns infödingar var otroligt gästvänliga och hjälpsamma. Vilket Rockweekend inte ska ta åt sig äran för.
När vi kom fram hade redan tält rests på festivalcampingen. Bilister körde rattfulla alldeles intill. Men vi blev inte insläppta av praktikanterna till vakter. De hade fått order att varken släppa in folk eller fordon(!). Till slut nådde de sin närmsta chef via telefon och släppte in oss.
Att börja campa ett dygn innan festivalen var inget för folk som är för blyga för att uträtta sina behov på marken. Bajamajorna kom nämligen inte förrän dagen efter. Vatten kom till slut i en vattenslang. Och är det absolut värsta jag druckit. Vilket inte är att undra över då det innehöll rikliga doser diesel. Till slut kom det icke livsfarligt vatten i en bautadunk. Som tog slut hela tiden eftersom folk propsade på att inte stänga kranen. Och hettan var djävulsk...
Det allra bästa var att Moheds riktiga camping fanns på tio minuters gångavstånd. Där kunde man både svalka sig i den härliga badsjön och fylla på dricksvatten.
Det var valtider och LO och SSU fanns på plats och delade ut coola kepsar om regeringsskifte, kondomer, minttabletter och ungsossetidningen Frihet som även hade hårdrockreportage. Det var fränt med röda fanor på scenerna där ens älsklings-metalband lirade. Proletärt. För Marma-arbetarnas seger!
Matstånden var de vanliga. Jag blev dock magsjuk en dag och spydde som en tjur. Jag menade att det kunde ha varit älgkebaben dagen innan som smakade lite konstigt. Eller solen som plågade mig i tältet på morgonen. I finfin kombination med bakfylla. För det kunde ju aldrig ha varit skinkmackorna jag hade med upp på resan och kväljdes i solen några dygn. Och som Andreas och Linn förbjöd mig att förtära. Sånt jävla trams. Min metal-mage är made of pure fuckin' steel! Men jag spydde och var mör som överkokt spaghetti. Drack en massa vatten som jag kräktes ut direkt (ej beroende på dieselförgiftning). Till slut öppnade jag upp en öl med orden:
- Om jag ska spy ska det fan inte vara av vatten!
- Nu känner jag igen Martin! skrattade Andreas Lennartsson!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar