Onsdagskvällen avmystes med varm korv och Paul Greengrass Green Zone (2010).
Året är 2003. Titeln syftar på The Green Zone i centrala Bagdad där den utländska ockupationsmakten har sitt högkvarter och sin fristad. Genremässigt skulle jag närmast vilja kalla det en politisk thriller-drama-action-krigsfilm. Pang-pang i irakisk storstadsmiljö istället för öknar och djungler. Konspirationer, hemliga agendor och en tidig känsla av att något inte står rätt till. "Var är de förbannade massförstörelsevapnen?" frågar fanjunkare Roy Miller inte bara sig själv. Utan även sina högre amerikanska befäl, irakiska militära höjdare och högre och högre upp i salongerna. Och längre och längre från brutaliteten på gator och i gränder. Han är som en enkel och rättfärdig Rambo som i slutet faller en man in the shadows om halsen. Riktar sin rättmätiga vrede mot en skurkaktig landsman som lyckats lura inte bara de ditsända militärerna utan även USA:s godtrogna men välvilliga regering att Irak gömmer massförstörelsevapen.
Är detta en sågning? Nej. Är det en spännande film? Ganska. Är det en tänkvärd film? Ganska. Är det en bra film? Ja. Är Matt Damon bra som Roy Miller? Mycket.
Nu har jag lämnat Den Gröna Zonen för grönt äppelté med honung. Funderar på vad jag ska läsa mig till sömns med. Jag har hunnit en tredjedel in på tusensidorsverket Kolonialismens svarta bok. En läsning som gör mig mer och mer upprörd. Just nu håller britterna som bäst på att söndra och härska i India land genom att spela ut olika "etniska grupper" mot varandra. Liksom i Green Zone där dessa utgörs av kurder, shiiter och sunniter (de sistnämnda ska inte tilldelas någon makt eller inflytande alls efter att Irak "befriats"). Infödingarnas "barbari" och "våldsamheter" berättigar kolonisatörernas förtryck och överhöghet. En civilisatorisk mission. "The White Man´s Burden" som Kipling sa när han gav Överste Hathi Victoriakorset.
Jag blir mer och mer övertygad om måstet av att studera kolonialismens och imperialismens historia för att förstå dagens krig och konflikter. Dit jag absolut räknar in självmordsbombare. Vi har en kontinuitet av samma socioekonomiska strukturer från Ostindiska kompaniet på 1700-talet till dagens Lundin Oil och Shell. Militärt världsherravälde och rofferi driver "Världens största demokratier" till krig utan slut. Att inte prata om imperialism och kolonialkrig 2010 är, för att prata med Carl Bildt, trams!
Eller för att prata med Faithless:
Whether long-range weapon or suicide bomber
Wicked mind is a weapon of mass destruction
Racism is a weapon of mass destruction
Whether inflation or globalization
Fear is a weapon of mass destruction
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar