Det bidde inget julbord på Statarmuseet. Snövädret (jag vägrar lägga till ett o-prefix!) gjorde att de lantliga grusvägarna var omöjliga att ta sig fram på. Stackarn som ringde hade kommit på plats, men var strandsatt och behövde hjälp att komma därifrån. Hon har all min sympati. Och visst hade det varit supertrevligt. Men vi kan inte göra så mycket åt elementen ändå. I vår mänskliga hybris. "Vi" klarar inte vanlig snö på vintern. De gör det på sydligare breddgrader. Typ våra nordöstliga grannländer i f.d. Östblocket....
Kanske hade det inte varit så dumt ändå med häst och släde? Å andra sidan krävdes det en superhjälte som Emil när han i sitt naivt godhjärtade vansinne och barnsliga solidaritet skulle hjälpa Alfred till doktorn i Mariannelund (doktorn fanns självfallet själv där som en inventarie). Drängen frälstes och torparkärringen Krösa-Maja fick tji i sin vidskepelse. Lite landsbygdsproletärvibbar får man ändå, trots saknad av statare. Och det vackraste julbordet kommer i evinnerliga tider att varda Det Stora Tabberaset På Katthult (ett "kristet evangelium" som inte ens de mest förhärdade nihilister kan undgå att lipa över)!
När jag fick samtalet från Statarmuseet hade jag befunnit mig i Malmö två timmar. Mitt stora problem var att ta mig därifrån medelst stadsbussar. Efter en och en halv timme kom jag från Centralen till Södervärn. Efter två timmar hade jag kommit till Värnhem. Gott så!
Malmö C(entral[station]) är ett jävla Moderskepp i Star Wars just nu. När man hoppar ur vet man inte var man är eller vart man ska ta sig. Och om man vågar hoppa av vid Triangeln. Jag känner mig som ett skrämt litet Knytt från landet och Kristianstad... Dit jag till slut kom i ett splitternytt Pågatåg med TV-skärmar och allt...
Å andra sidan har Malmö ett jävla lillebrorskomplex. Det är, som jag tidigare konstaterat i denna min blogg, ingen svensk storstad. Som Stockholm och Göteborg är. Malmö är en större mellanstor svensk stad. För att etablera tusenåriga Tredje Staden byggdes Öresundsbron (åtminstone sänktunneln var ett bra projekt) och Turning Torso (ett projekt som gör att omvärlden kommer att hånskratta åt Malmö om ett par år).
Men Malmö är ännu mer efterblivet. Med Turning Torso och Västra Hamnen försöker staden bygga upp en skrytfasad mot omvärlden. Som bara kan beskådas från utländska (eller svenska) segelfartyg. Här härskar nybyggen med rinnande vatten och konstgjorda dammar på tomterna. Konstgjort krystat och själlöst. Kitch som är för dyrt för att vara kult (eller kul).
Dessutom har den malmöitiska överklassen börjat att (för första gången i vår historia?) hägna in sig i taggtrådsförsatta Gated Communities. Detta samtidigt som det kommit fram att kackerlackorna börjat komma tillbaka i Malmös slum (Rosengård).
Ergo: Malmö, liksom "reservländerna" i Tredje Världen, måste ta till skrytbyggen och taggtråd för att hävda sig och sprätta inför omvärlden. Kackerlackorna (insekter som människor) kommer att underminera skiten ändå. Självfallet är jag för framsteg. För alla. Jag vill ha tunnelbana. Jag vill ha häftiga hus (för alla, som i Barbapapa). Kanske vill jag rent av ha hästtrafik några kilometer från Värnhem?
Ska man ha Turning Torso som fallossymbol som förebild bör man tänka på symboliken: En nervös pubertal kille som inte vet hur man bör masturbera eller en som vet för mycket och därmed vrider således?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar