Så har man upplevt sitt livs vackraste vinterdag på Näsby fält. När jag gick ut var det en sagolikt vacker solnedgång som gav snön ett guldfärgat sken. När jag gick hem (efter "lilla rundan") lyste månen full och juligt röd (var det den kvardröjande månförmörkelsen som skapade den blodröda färgen?).
Det var så vackert alltihopa att jag både skrattade och grät. Av lycka. I lurarna sjöng väna snörået Sofia Karlsson Dan Andersson om vinter och solnedgångar.
Varför var Månen så full och rödkindad? Firar även hon Solens tillbakakomst? Vintersolståndet har verkligen himlakropparna med sig. Min latenta ateism känns lika fjärran som blåsipporna på Näsby fält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar